Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1866, sida 2

här den goda svenska dygåen: rättrådighet. Många, kanske de flesta sådana blad utkomma i residensstäder och äro mycket beroende af dervarande myndigheter; hvadan man endast sällan ser några anmärkningar mot dessa myndigheter. Men denna undfallenhet bör man icke bedöma för strängt, åtminstone berättigar den ej d:r R:s hårda omdöme, ty det är helt visst, att här verkar icke någon bestickning. Ptessen är ofta kallad att befrämja enskilta intressen, bildandet af bankbolag, jernvägsanläggningar m. m. Tror man att den utländska pressen gör sädant för intet? Regeln är att den derfor låter sig betala, likaså visst som att detta voro en i Sverge oerhörd sak. — När i utlandet tidningarne anmäla böcker, tecensera musikaliska eller dramatiska artister m. m. — så är det en känd sak, att detta mångenstädes, särdeles i Frankrike, kostar både pengar och föröda jukelser. I den svenska pressen voro sådant en skandal; tvertom äro tidningsredaktionerna öfverallt ytterst beredvilliga att tjena både den ene och andre, ofta med stort besvär. Ser man i öfrigt någonsin ett godt företag, vare sig af allmän eller lokal beskaslen. het, som icke pressen efter bästa förstånd understödjer? Detta måste dock väl vara ett arbete i det godas tjenst. Det i främmande länder vanliga fenomenet af ,,salarierade blad är hos oss yttorst sällsynt och väcker alltid ovilja och missaktning. Nationens rättskänsla fordrar att tidningsredaktören skall handla af fri och egen öfvertygelse, och man förlåter honom då gerna ett och annat misstagVet man att han är besoldad, så vinna hans ord föga eller intet afseende. Och den kontroll, som den rättänkunde allmänheten härmed håller öfver pressen, är myckot mäktig. Att icke med alit detta vi tidningsredaktörer konna göra oss saker till många svaghetssynder, såsom rättkafveri, öfversitteri, ofördragsamhet mot oliktänkande m. m., vilja vi visserligen ej bestrida; men det torde ej vara skäl att derför bryta stafven öfver oss, så längo samma oarter florera äfven på de håll, der andligt kall och mognsd ålder borde ålägga en högre stämning. Dessa fel torde också icke så htet uppvägas af de ofvan påpekade dygderna, till hvilka bör läggas hela den svenska pressens långt drifna beredvillighet att införa uppsatser, stridande mot redaktionornas egna äsigter, mången gång af ganska ogrannlaga beskaffenhet. Att i öfrigt orda om den fria pressens förtjenster, tillhör oss ej, aldraminst vid detta tillfälle; men vi äro förvissade att en framtid, som ser tidsbilderna mera i sammanfattning och i stort, skall erkänna dessa förtjenster och bära det vittnesbörd om den nuvarando svenska pressen, att don varit en mäktig häfstång för höjande af landets kultur. Det är alltså vår uppriktiga öfvertygelse — då vi mer än en gång sökt så opartiskt som möjligt granska. detta vigtiga ämne — att den svenska pressen, hvad råtträdighet och omutlighet angår, intager ett bland de främsta rummen inom den civiliserade verldens skriftställeri, vare sig af dagbladseller annan natur. Det är då äfven sjelfklart att vi anse doktor Rundgren, med de anförda orden, harva fällt en orättvis dom. Vi veta ej om d:r R. betraktar den saken så allvarsamt som vi, ty kanske är hans samvete icke så ömtåligt; men vi förmena att en sådan dom, på ett offentligt rum, innebär ett stort moraliskt ansvar. Om — hvilket varit omöjligt — vi någonsin i hettan kommit att tala om det svenska presterskapet såsom ,det sämsta af alla presterskap i verlden — så skulle, vid den första eftertanka, sådana ord hafva hvilat tungt på vårt sinne, innan vi fått återtaga dem och, så vidt möjligt, godtgöra hvad vi brutit. Detta är hvad som återstår för d:r Rundgren att göra. Huru han i dot fallet handlar skall blitva en pröfvosten på hans sinnelag, icke blott såsom prest, utan såsom man af heder och samvete. Och hvad skall man säga derom att det icke fanng någon man inom presteståndet, som ogillade och tillbakavisade d:r Rundgrens lättsardiga omdöme? Staden och Länet. Landshöfdingen grefvo Ehrensvärd återkom med gårdagens snälltåg från Stockholm till Göteborg. — Docenten Dietrichsons föreläsning sistlidne gärdagsafton asfhandlade slatet af Savonarolas märkvärdiga lif och regering i den theokratiska stat, som han i Florer 2 dr kr —