Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1866, sida 2

Article Image
rande tullsatsens bibehållande. Göteborg den 22 Februari. Dagl. Alleh:a meddelar i dess helhet den bekante kyrkoherden i Norrköping d:r Rundgrens yttrande i presteståndet sistl. Lördag, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande utdelning till kommunerna af ett exemplar af Postoch Inrikes Tidningar, Man finner deraf att det verkligen ej varit någon missuppfattning af d:r R:s ord, när man citerat efter honom det kathegoriska omdömet rörande Sverges press: ,den sämsta af alla tidningspressar i verlden. Det är ej för att upptaga en handske, som vi anse oss böra yttra några ord om detta raska omdöme, utan för att, med några få erinringar, visa d:r R., att han härvidlag begått en orättvisa, hvilken han borde ej blott såsom prest, utan såsomman af heder söka reparera. Om d:r R. med do fällda orden afsett den svenska pressens ståndpunkt ifråga om insigt och skriftställaretalang, så tillkomme det ej oss att derom tvista med honom, men tydligen har hans omdome afsett pressens moraliska ståndpunkt. Och i detta hänseende våga vi, med någon kännedom visserligen ej om , alla länders pressar, men dock med åtskilliga europeiska länders, försäkra, att den svenska presgon långt ifrån att vara den sämsta är bland de mest aktningsbjudande. Man talar ofta om Sverges, skandalpress och utropar, att intet land dertill erbjuder något motstycke. Detta vittnar blott om den talandes okunnighet, ty alla länder med tryckfrihet hafva s. k. skandalblad, ehuru de sällan gå utom landet, men med den skilnad, att de flesta sådana blad äro fala, hvilket endast undantagsvis, för en kort tid, varit fallet i Sverge. I öfrigt bör man, såsom vi förr erinrat, ihågkomma, att skandalen ligger i sjelfva handlingen, men icke i dess omtalande. Så vore det mycket orättvist att benämna oss skandalskribenter, när vi återgifvit doktor Randgrens ord. Denna s. k. ,skandalpress har i öfrigt ett ganska vigtigt uppdrag att fullgöra. Den offentlighet, hvarför den ej tvekar att utsätta både dåliga handlingar och deras gerningsmän, är ofta en sådan handlings svåraste streff, och mången gång det enda straff, hvarför den är åtkomlig. Mänga usla bragder hafva dermed blifvit både uppdagado och näysta. Derföre är frukten härför ganska stor och tviogar helt visst mången lättsinnig person att taga sig till vara. En sedlighetens predikant borde ej alldeles underkänna denna makt. Men — anmärker hr R. — den far med idel osanningar och smädar oskyldiga personer. Detta är ganska illa, men der står tryckfrihetslagen med stränga påföljder. Det bör dock erinras, att en tidningsredaktion är mer än någon annan menniska utsatt för att söris bakom ljuset. Sådant kan hända, äfven när fallt trovärdiga personer meddelat en uppgilt; det visar sig efteråt att de begått ett misstsg. Och en tiduingsredaktion kan omöjligt fullt känna alla sina meddelaro, utan måste mången gång riskera att begå ett misstag. Det är med uppriktig bedröfvelsa vi mången gång, för den allmänna rättskänslans och för tryckfrihetens skull, betraktat de missbruk af yttranderätten, som framträdt, och hvarifrån ingen ärlig tidningsredaktör kan frikalla sig sjelf; men vi äro fullt förviss-do au man ofverdrifver både mängden och beskaffenheten af dessa missbruk samt dess följder. Detta om den s. k. skandalpressen, men den finnes nu icke längro än till namnet, hvilket är högst förvånande, ty det mest lo nande skriftställeriet ligger på detta områdo. Ser man till den svenska pressen i öfrigt, så hafva vi en mängd at små landsortsblad, hvilka icko äro annat än notisoch annonsblad för sina resp:e städer, och hvilkas hela skriftställeri alltså är det oskyldigaste i verlden, då icke insändare framkomma med något tvisteämne. Dessa blad redigeras gemenligen af sina boktryckare, någon gång med tillbjelp af en skolmagister, som mot ett litet arfvode åtagit den s. k. redaktionen. Om dessa tidningar kan d:r R. dock icke säga, att de äro ur moralisk synpunkt förkastliga. Möter oss så den större landsortspressen, som verkligen har en egen redaktion. Hvar och en, som följt densamma under blott 10 å 15 år, känner, att denna del af vår press gjort stora framsieg i afseende å sjelsstänuighet i omdöme, sukkunskap och framställningssätt. Men framförallt möta vi äfven

22 februari 1866, sida 2

Thumbnail