Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 3

Räddningen af manskapet å det för olyckade engelska ångf. Excelsior. Föreningen för räddning af skeppsbrutns på den ostfrisiska kusten har afgifvit en be rättelse från sin lokalkomit på ön Juist öfver denna räddning, hvilken berättelse är af ungefär följande lydelse: Under de första dygnen af denna månad stormade här en svår vestan och sjöns bränningar vid stranden voro ännu den 5 dennes fruktansvärda, då kl. half 2 på dagen genom tvenne fiskare oss meddelades att en stor ångbåt stod på grund vid norra vestrefvet. Vår ö är såsom bekant ganska långsträckt, från byn till veststranden, Biil, är 2 timmars väg, och från stranden till strandningsstället var angefär en halt tysk mil. Vattnet var i fallande. Om vi ville dit för att inhemta kunskaper hvar och huru vi skulle kunna komma ut med räddningsbåten, måste vi skynda oss. Med ilande steg, till det mesta springande, uppnädde vi Bill. Vi uppklättrade på en af de höga dynerna och förnummo derifrån rundtomkring oss icke annat än de hvita hufvudena af bränningarne från den rullande sjön samt vindens pipande och tjutan de. Genom det fina regnet, som föll, var vår synkrets begränsad. Vi fattade våra kikare och min granne utropade: ,,Det är menniskor i toppen och äfven i vanterna! Men huru skulle man genom de öfverallt varande bränningarne och under stormen kunna utkomma med -äddningsbåten? Vi rådgjorde, men sjön lemnade oss ej tid till en lång rådplägning; vattnet steg och vi måste tillbaka till byn. Vi hade gåt några hundra steg, då sjön redan öfverströmmade den lågländta sträckan mellan Bill och Ostland. Ännu en liten stund och vi vadade i vatten, dock kommo vi alla lyckligt igenom. Att utgå med räddningsbåten var för dagen omöjligt. Då erbjödo sig skepparen Gerhard Ubben och dennes son Johannes, matroserna August och Kristoph Tiedeken samt Järgen Wäken att göra ett försök att med en segelslup rädda de olyckliga. Det var redan sent på eftermiddagen då räddarne gingo ombord och vi med klappande hjertan sågo dem styra ut. Under natten kommo få af dem, som voro på ön, i sömn. Oupphörligt lyssnade vi om ej männen återkommo och ständigt tänkte man på de skeppsbrutna, hvilka befunno sig mellan bränningarne och himlen. Det blef morgon och ändtligen sågo vi slupen återkomma. Sjömännen hade ej lyckats komma till vraket, emedan sjön gick för högt. Vi måste således tillgripa räddningsbåten, om vi ville bringa de olyckliga någon hjelp. Men huru skulle vi bete oss? Den låga stranden mellan Bill och byn stod under vatten. Det blef intet annat öfrigt än att bege sig ut från öns sydstrand och att afgå under högvattnet kl. 3 på natten. Dubbelt månskap anskaffades och allt var i beredskap. Stormen saktade något och det lyckades oss att skicka en man till Bill för att, om någon hade räddat sig dit på spillrorna, gifva honom hjelp. Men redan kl. 3 på oftermiddagen blef ett lik drifvet till den hvita dynen, hvilken är belägen 3 timmars väg från landningsstället; balar och skeppsspiliror drefvo förbi, emot skymningen blef stormen åter häftigare oc: framemot midnatten stormade det såsom dagen förut. Ett fiut regn aflöstes af hageloch snöskurar, våra sjömän förtviflade om att kunna på denna väg uppnå vraket och beslöto att, kosta hvad det ville, transportera båten öfver det öfversvämmade lägre landet, men dertill måste dagen afvaktas. Åudtligen dagades det. Vi hörde att menniskor ännu syntes i vrakets master och detta sporrade vår ifver, men tyvärr förgäfves; ty stormens våldsamhet och bränningens höjd tilltog stundligen så, att det ej var något hopp att uppnå strandningsstället. Men bjelpa ville vi. Tvenne öboar beslöto att begifva sig till Norddeiche för att genom konsul Steinbönner kalla en Emdener-ångbåt till bjelp. De anlände dit töljande natt och uträttade sitt ärende. Emellertid begåfvo vi oss på Oasdagsmorgonen vid dagens inbrott med räddsivgsbåten till låglandet och skyndade dervid så mycket vi kunde, ty äfven om sjön ännu gick högt, så hade dock stormen något aftagit. Redan hade vi till på ett kort afståvd uppnått vårt mål, då det blef flod och vi nödgades rädda oss sjelfva och håstarne, efter det vi bade fastgjort båten. De sedan Måndagen utståndna strapatserna, sorgen och nattvakan, hvilken alla öboar gerna hade deltagit uti, måste slutligen alldeles försvaga våra krafter. I trots deraf höll tanken: Det finnes ännu menniskor på vraket, oss ännu uppe, och vi beslöto att med eu slup bogsera räddningsbåten till strandningsstället. Man skapet var redo härtill, men, likasom om allt hade sammansvurit sig mot oss, kunde vi ej få slupen flott, hvadan vi med oförrättadt ärende måste återvända. Man kan föreställa sig hvad äfven den käuslolösaste måste känna efter så öfvermenskliga ansträngningar, hvilka dock hade blifvit fullkomligt fruktlösa. Vi ville gerna bringa hjelp, vi visste, hvilket outsägligt qval le arme skeppsbrutna måste utstå, hvilka nu inda sedan Måndagen utan värme och utan föda eller hvila nödgats sitta i en klen rå mellan himmel och vatten samt hvarje ögonblick med löden för ögonen. Men vi kunde ej bjelpa. På Fredagsmorgonen ankommo konsul Steinbönner från porr och konsul Boner från Emden, medförande den glada underrättelsen att ångbåten från Emden skulle komma och äfven medtöra segelfartyg till hjelp. Hittills hade vi haft utkik på de skeppsbrutne, men från och med stormen föregående dagen hade sjön gått så högt att vi ej kunnat det. Det var en förskräcklig id för oss alla, hvilken ingen, som upplefvat len, någonsin skall förgäta. Vårt manskap hade så mycket återhemtat sig, att det Lördagsmorsonen vid daggryningen kunde bestiga räddningsbåten. Det utgjordes utom förmannen af ) personer. Vatttnet var nu något lugnare, men oränningarne gingo ännu mycket häftiga, och som denna gång hafva våra juister aldrig förr ott. De räddande segelfartygen begåfvo sig äfven af och samtidigt varseblefvo vi ångbåten. Det lyckades räddnisgsbåtens besättning att först ägga till vid vraket och upptaga 15 menniskor, hvilka omkring kl. 11 på dagen landsattes, en hänlelse, som hvarken de eller vi skola förgäta. edan natten mellan Söndagen och Måndagen, lå strandningen egt rum, hade ej någon föda kommit öfver de olycklises läppar. Storm, hafskum och regn hade piskat dem, repen och tågen, med hvilka de sastbundit sig, hade sårat lem och slutligen hade den förskräckliga hun-ern så inställt sig, att många hade utskurit tycken af de dödas kött och girigt uppslukat let. Komna till land nedstörtade de till marten, ej i stånd att visa ett leende eller tacka ör sin räddning. Öboarne täflade om att uppaga de skeppsbrutna hos sig, och genast afskictades ett skepp för att hemta läkare och läkenedel. Af de ombord å ångaren befiutliga peroner hade 5 passagerare, uemligen en köpman emte fru från Berlin, tvenne handlande från lamburg och Närnberg äfvensom en styrman rån Augustenburg samt af besättningen andre tyrmannen, öfvermaskinisten och tvenne eldare mkommit; deremot blefvo kaptenen och hans ru, en passagerare och tolf man af besättninen räddade. flaudelsunderrätteker.