Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 2

än vi fransmän, som gått i i skola hos tre revolutioner? Tror ni, att det kan vara i sin ordning, att 21 personer i Frankrike icke kunna ostraffadt få göra hvad som i London, Brissel, Geneve och Neapel är tillåtet, nemligen: att komma tillsammans och debattera hvilka frågor som helst? I fall ni skulle finna detta såsom någonting helt naturligt, så tillåt mig, hertig! säga er, att ni tagit miste och att er skarpsinnighet skymmes af små spetsfundigheter. STORBRITTANIEN. I underhusets möten den 14 och 15 dennes diskuterades med mycken liflighet de föreslagna åtgärderna till boskapspestens hämmande. Denna fråga, som vid första påseendet skulle kunna anses ligga utanför de politiska partiornas råmärko, antog dock under debatten helt och hållet karakteren af en partifråga, och de mest framskjutna posterna å ömse sidor sammandrabbade derun der häftigt med hvarandra. Denna omständighet blir emellertid fullt begriplig, när man erinrar sig, att bland de föreslagna ätgärderna är en om skadeersättning af allmänna medel till jordegare och farmers, som nöd gas nedslagna kreatur, och att torypartiet i onderhuset består till största delen af större jordegare. Tor,partiets slertal ville hafva denna skadeersättning bestämd till tvätredjedelar af det friska djurets vårde, hvaremot andra talare ville hafva den faststäld till hälften deraf. I mötet den 15 uppträdde bland andra talare John Bright och varnade huset för att lagstifta under inflytelsen af er panik. Grundsatserna i det framstälda förlaget äro, sado han, trenne: afstän, ning, nodslagtning och skadeersättning. För egen del trodde han på grand af åtssilliga gjorda erfarenheter, att en klokt verkställd afsöndring skulle göra nedslagtandet öfverflodigt. Då man genom skadeersättning af allmänna medel likasom utfäster ett pris för nedslagtandet, och då många jordegare dessatom hafva sina kreatur försäkrade hos enskilda försäkringsbolag, så har man att befara en oerhörd massacre och på samma gång upp körandet af alla försök att bota de af farsoten angripna djuren. Enär lakaro förklara, att smitta kan kringspridas äfven af hundar, uttalade hr Bright i förbigående sin förundran deröfver, att då förslaget innehåller åtgärder till hindrande af hundarnes kringlöpande, jagthundarne dock blifvit förgätna eller med flit atelomnade, förmodligen för att landt adelns ädla jagtnöjen icke skulle blifva störda. Hr Bright motsatte sig principielt, att penningmedel, influtna genom allmän taxering, skulle användas til förmån för en särskild samhällsklass. Vilja, sade han, herrarne på motsatta sidan dock till sitt eget bästa tillämpa en sådan princip, böra de ock finna sig i konseqvenserna deraf. Blir till ex. handeln lidande genom kapare eller andra vedervärdigheter, eller uppstår en ny bomullskris, sådan som den, hvilken under amerikanska kriget hemsökte Englands fabriksdistrikter, så må jordegarne icke klaga, om handelsklassen eller sabriksbefolkningen fordrar, att deras enskilda förluster skola godigöras ur nationens skattkammare. Trots en verklig hungersnöd fördristade sig dock befolkningen i Lancashire under den sednaste ,bomullshungern dock icke till att framställa en sådan begäran. Äran af initiativet i denna djerfhet tillkommer landets stolta och rika jordaristokrater. Herr Bright, som ej kunde gilla, att rike män tigga, ansåg riktigast, att man skulle förfara nu såsom under ,bomullshungern, d. v. s medelst offentliga subskriptioner komma dem till bjelp, som verkligen bli:vit nödlidande gonom boskapspesten. Detta Brights tal satte eld ien kruttunna. Nästan alla tory talare, som derefter uppträdde, sir John Pakington, Brights gamle kritiker, icko att förglömma, hade en vredesskål att utgjuta öfver ,den hedersvärde ledamoten för Birmingham. Först uppstod herr Lowe (en herre, som under tiden för parlamentsvalen alltid är liberal och under parlamentssessionorna alltid konservativ, för öfrigt en rutinorad talare, ofantligt praktisk och hatare af alla ,theorier) och karakteriserade Brights tal såsom ett riktigt profstycke på hans lust att sätta olika samhällsklasser i harnesk mot hvarandra, en lust som går så långt, att han nu tillochmed vill hetsa Englands vanliga handrackor på aristokratieng räfbundar. Hr Lowe fann skadeersättniogen ur allmänna medel vara i sin ordniog, enär den uppmuntrade boskapsegare att akigifva på och anmäla de första tecknen af börjande sjukdom i sin bjord. Att låta skadeersättningen utgå af lokala medel vore mindre ,praktiskt. — Andra talare på torysidan drefvo med större ifver än logik den cats, att då boskapspesten är en nationalolycka, bör också nationen ersätta dem, som deraf träffas, och att åå konsumenterna hafva större intresse än producenterna af farsotens hämmande, så borde de förre ock med pungen bidroga till detta goda ändamåls vinnande. Herr Briaht fann emeller dig gFåckundant i den ok ite log lom Stuart Mill, ledamot sor Westminster.