Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 1

var, och detta visade sig tydligt, då de rådde mig att lägga mig nod på utbredda täcken i båtens botten, emedan jag var så uttröttad. — Så snart vi komma till Köln skola vi väcka er, sade den äldre af do båda männen, — men ni kan alltid påräkna tre eller fyra timmars hvila. Jag förstod vinken, och ehuru jag gerna ville hafva helsat den kära hemtrakten ännu en gång, lade jag mig likväl ned, så att det syntes från stränderna som hado de båda karlarne blott haft en enda, qvinlig passagerare i sin båt. Mitt hufvud hvilade på min rensel framför toften, på hvilken fröken B:usselbach satt. Emedan hennes stora, gråblå ögon endast stundom riktades mot mig med ett uttryck af fallkomlig likgiltighet, hyste jag don fasta öfvertygelsen att hon icke hado känt igon mig; men ganska snart öfvertygades jag om motsatsen. Jag hade nemligen ej befunnit mig en fjerdedels timma i båten, då hon riktade en forskande blick på mig, medan det vanliga, vänliga leendet spelade på hennes breda drag, ,Men faderns sköna dotter Hon insåg hvem han var; Som brud sin hand hon lade I hans, till återsvar, sade hon sakta likasom till sig sjelf. Till tecken af tystnad lade jag ett finger på min mun, medan jeg fårstulet visade mot karlarno med den andra handen. — O, herr grefve, den, som into vill höra, han hör ingenting äfven om man skulle ropa i hans öron med den yttersta domens basuner; men den, som vill höra och gissa, han förstår de ord, som hjertat slår, svarade den svagsinta med en uttryckslös blick. (Forts.)