Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 4

ar obehagligt, slickade de så grundligt som nöjligt samt tilläto till och med vänner och beanta deltaga i arbetet. Nu närmade koloniten och hans folk sig skogen, aporna klättrade pp i träden och började sin gamla lek, nemlien att kasta grenar och skämda) frukter på em. Men ofta slutar en stunds glädje med sorg, och så här; ty kort derefter blefvo de vajande trädtopparne med skogens blomstrande lingervexter vittnen till en scen, som säkerlisen aldrig förr blifvit sedd i urskogen. Hela ipkolonien blef plötsligt angripen af den förärligaste sjösjuka, och det offrädes till gudarne sfter en måttstock, hvartill kolonisten endast sett maken på de utvandrareskepp, som fört honom till Rio. Några föllo under höga skrik ned på jorden, andra sutto stela af smärta och stirrade omkring sig med förvildade blickar, men den lättast angripna delen flydde under jemmerskrik djupare in i skogen, hvarest de möjligtvis för vänner och bekanta omtalat händelsen, ty sedan den tiden såg kolonisten aldrig mera några apor på sitt område. Carl XII:s sabel. I Frankfurtertidningen LEurope läses en historia om en gammal sabel, som haft sina märkliga öden och som tillhört en svensk konung, hvarom allt berättelsen lyder som följer: Under tyska frihetskriget lånade en fransk officer i pantlåneinrättningen uti en tysk stad å en turkisk sabel 100 thaler; men vid förfallotiden utlöste han den icke. En längre tid efteråt, då inventering företogs i låneinrättningens magasiner, anträffades sabeln och befanns, hvad sjelfva arbetet angick, vara ett verkligt mästerstycke, att ej tala om guldbeslagen och steninfattningarne, hvilket tillsammantaget gaf sabeln ett ganska högt värde. En handlande, bosatt i den nämnda tyska staden, en amatör af gamla vapen, fick köpa sabeln för 300 thlr. Många år förflöto, endast den itrågavarande handlandens närmaste slägtingar kände till förhållandet med vapnets inköpande; slutligen förmådde han sig att till en god vän i Hamburg sälja sabeln för 1,500 thlr, och kontrahenterna tyckte hvar för sig att de gjort en präktig affär. Åter förflöt en mängd år, och egaren, som upptäckt att stenarne voro äkta diamanter, fordrade nu för vapnet en så stor summa, att han knappt trodde sig kunna få köpare till detsamma. Slutligen gaf dock en köpman i Amsterdam, som handlade med ädla stenar, 8,000 thir för sabeln. Om detta mästerstycke i vapenväg var man ännu okunnig i Wien och det skickades dit på spekulation. En ungersk magnat tyckte mycket om det och blef egare deraf mot 150,000 floriner; men denna summa motsvarade dock ej sabelns verkliga värde. Man kom nemligen vid närmare undersökning af vapnet till den öfvertygelsen, att värdet uppgick till en half million floriner samt att vapnet tillhört konung Carl XII, som fått det i Bender såsom en present af sultanen och att det sedan fallit i händerna på en fransman, hvilken på ofvan omtalade sätt gjorde sig af med sabeln