Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 4

Leaterbesokanade. — — Blandade ämnen. Från nya verlden. Nord-Amerika är, som man vet, med all dess frikyrklighet — våra presters fasa, med all dess humbug och med all less införsel af utskum från Europa, dock ett ganska religiöst land, med en myckenhet ,,kristiga tidningar, med kärleksfull fördragsamhet mellan olika trosbekännare och med fromma stiftelser, som utgöra vackra föredömen för Europa. Den bönevecka, som man i början af nya år tagit sig till att fira här och hvar i gamla Sverges obemärkta bönehus, har, eget nog, i det praktiska Amerika blifvit i vida större utsträckning, än här, högtidlighållen. Sålunda heter det derom i en politisk tidning från Chicago bland annat: ..Böneveckan har bär i Chicago ganska allmänt iakttagits med bönesammankomster i många af de evangeliska kyrkorna, äfvensom af mindre kretsar i bus, som af enskilta upplåtits. Allt som veckan framskridit, har ock deltagandet för det heliga ändamålet fördjupats och förvidgats. I engelska metodistkyrkan vid Clark street hafva prester och framstående medlemmar af alla bekännelser i dessa bönestunder deltagit. Bönemöten hafva hållits både morgon, middag och qväll. Bland de svenska lutheranerna hafva sådana möten hållits dels i svenska kyrkan, dels i den norska på vestsidan, dels i enskiltas hus. I samma tidning läses följande, både i religiöst och politiskt hänseende märkliga och hugnande, underrättelse: ,Indianer begära en missionär. Två höfdingar för Red Lak-eindianerna besökte nyligen S:t Cioud Minnesota i ett märkligt ärende. De uppehöllo sig blott några timmar och tillbragte hela tiden hos rektor (pastor) Chore, hvilken de anmodade att hos biskop Whipple lägga sig ut för sändandet af en missionär, som kunde lära dem och deras barn tron på den sanne Guden. Det var dessa höfdingars föressts att med en tredjedel af stammen skilja sig från de öfrige, som ännu vilja hänga fast vid den vilde mannens seder cch religion, att bilda en ny stam på den dem anvisade plats och der söka efterkomma den hvite mannens seder, bruk och lefnadssätt. De vilja förpligta sig att af de årsanslag de erhålla af regeringen sjelfve föda och kläda den missionär som skickas dem. IIuru man kan bortdrifva Apor. Itropikländerna göra aporna lika mycken om ej större skada på fälten än råttor göra hos oss, ty, utan att vara stora djur, röfva de icke allenast för att förtära på stället, utan föra äfven mycket stulet med sig, efter det de tillfredsställt sin första hunger. Den bekante resanden och samlaren Brehm, sedermera föreståndare för zoologiska trädgården i Hamburg, meddelar följande drag om urskogens innebyggare: En kolonist i Brasilien hade med stort besvär röjt och besått sin jordlott, samt afbidade den lysande skörd, som hans trädgård och fält skulle gifva honom. Knappast hade emellertid maisen och frukterna mognat, förrän från den nästgränsande urskogen till hans förskräckelse visade sig hela bataljoner af denna öfvergångsform till menniskan, som man kallar apor. Tvenne saker tycktes dessa allaredan hafva tillegnat sig af det menskliga kulturlifvet, nemligen lusten att stjäla frukter och meis samt konsten att på äkta krigaremarr utställa poster, för att icke blifva öfverraskade under arbetet. Inga medel bjelpte; ty hvarje gång egaren eller hans folk visade sig, slogo förposterna allarm, och under skrik, tjutarde och oväsen tog hela skaran till benen åt urskogen till, hvarest aporna med foglens lätthet svingade sig från gren till gren och på högJjudt sätt tillkännagåfvo sin glädje öfver sin tillvaro. Full af förtviflan gaf kolonisten sin mais förlorad och förskansade blott sin trädgård med ett staket, som upptill var försedt med jernspetsar. Till sin stora förargelse såg ban emellertid att ej heller den ädla turnerkonsten var för dessa djur obekant, och hvarie morgon bade han, då solen gick upp, glädjen att blifva väckt af apornas skrik och förnöjelsen att se dem voltigera öfver jernspetsarne med en lättbet, som om de blott gjort det för att få motion. Då de emellertid en vacker dag funno på att äfven uppgräfva potäterna ur hans kålgård, insåg ban, det kriget blef så allvarligt att det verkligen var frågan om hvem, antingen han eller aporna, skulle blifva herre på fältet, och han började nu motarbeta sina fiender med mera allvar. Han upptäckte nu, att några af de större individerna både voro fylligare och rörde sig mera långsamt än de andra. Då de till och med voro honor, kunde det knappast betviflas att de voro i intressanta omständigheter, och härpå byggde han sin plan. Ett par veckor deretter visade nig de qvinliga individerna åter smala och viga, men hvar och en af dem hade på armen eller bröstet en eller två älskvärda ungar, hvilka uppenbart ännu ej voro hexmästare i klättringskonsten. En tidig sommarmorgon gömde kolonisten och hans folk sig i trädgården och lyckades då fånga ett tjog ungar, som i triumf fördes in i huset, under det mödrarne med högljudda klagoskrik försvunno i skogen. Efter en längre öfverläggning om hvad man skulle göra med syndarne, beslöt man att doppa hvarje individ i ett kärl, som innehöll honung, hvartill man hade satt en stark upplösning af kräkpulver. Derpå lössläpptes de, och kort derefter såg man från fönstren huru de med högt jubel emottogos af sina mödrar och fördes till kanten af urskogen. Men huru sågo de ej ut! Här måste anställas en allmän renselsefest. Men enär aporna icke hade annan svamp än sina tungor, blefvo dessa använda i tillbörlig grad, och då mödrarna funno att arbetet på gruud af honungen alldeles icke