Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 3

fartyget på vägen, så att det färska köttet hunnit blifva skämdt. Frih. H. v. Essen på Kaflås, en af Westergötlands största possessionater, har råkat ut för ett dylikt missöde,lithy att det fartyg, som var lastadt med kött efter flera nedslagtade oxar (antalet lärer vara 25) på resan till England så länge uppehölls af motvind, att, då det framkom till sin destinationsart köttet befanns vara så skämdt, att det måste kastas öfver bord. Ehuru frih. v. Essen, såsom varande rik, hade rygg att bära denna ej obetydliga förlust, så måste den i alla fall kännas obehaglig, syanerligast som den utgick ifrån den vackra id6en att genom exporten af kött uppmuntra andra orters landtbrukare til efterföljd och på så sätt befrämja en af våra vigtigaste näringsgrenar: ladugårdsskötseln. — Falun. Arbetarefest. I Falu Tidning skrifves den 14 Febr.: Förliden Lördag firades å lägenheten Walhalla af stadens arbetare en vacker fest med anledning af den vid innevarande riksdag åvägabragta stora reformen. Festen, som bevista:es af mellan tvåtill trehundra personer, arbetare med deras familjer, öppnades med en skål för konungen, hvilken skål föreslogs af komminister Rosberg, som dervid framhöll såväl vigten och betydelsen af den nya grundlag, som utgjorde anledningen till dagens fest, som af de många andra stora och genomgripande reformer, hvilka under H. M:ts regeringstid blifvit genomförda. Skålen åtföljdes af hurrarop, fanfarer och folksängen, i hvilken den talrika församlingen instämde. Derefter utbringades af hr lektor Ksjert en skål för den nya riksdagsordningens författare hans excellens jastitiestatsministern frih. Louis De Geer och hans medbröder i konungens rådkammare. Efter att hafva antydt hurusom dagens fest vore såväl en minnets som en förhoppningeps fest, påvisade talaren de stora förmåner, som den nya grundlagen innebär särskildt för landets arbetare, i det att de vilkor, som densamma fordrar för deltagande i lagstiftningen, biifvit så lågt bestämde att de utan svårighet böra kunna fullgöras af den ordentlige och sparsamme arbetaren, som sålunda nu blifvit beredd tilifälle att uttala sitt ord i fäderneslandets sto:a angelägenheter. Vidare fästade talaren uppmärksamheten på det höga ansvar, som denna rättighet medför, samt uttalade den förhoppning att alla goda medborgare hädanefter skulle utan allt afseende på skilda samhällsklasser enigt och förtroendefullt sluta sig tillsammans för att arbeta på det gemensamma fäderneslandets lycka och välgång. Talaren slöt sitt af de närvarande med oafbrutet intresse följda föredrag med ett erkännande af de förtjenster, gom frih. De Geer och de öfriga medlemmarne af statsrådet inlegt i fråga om reformens åvägabringande. Slutligen föreslogs af hr rektor Dahlbäck en skål för ständerna, deri han till sist framhöll deras stora och minnesvärda handling, genom hvilken de frivilligt afsade sig och i andra hander oegennyt igt öfverlemnade sina rättigheter. Den återstående delen af aftonen tillbringades under dans, som fortgick till efter midnatt. Under hela festen rådde en glad och lifvad sinnesstämning. — Gefle, Trafikinkomst. Trafikinkomsten 3 Geflo—Dala jernväg utgjorde för Januari månad 1866 af passagerare 5,482 rår 37 öre och af gods 43, 852: 01, eller tillsammans 19,334: 38, emot 44,376: 69 under samma månad år 1865. — Karlstad. Afhysningen i Elfdal. Kyrkoherden J. A. Almqvist har till Karlstads tidningar inskickat töljande förklaring: Med posten i dag inskickar jag till Nya Wermlands-Posten nedanstående genmäle, och anhåller vördsamt att det äfven må få komma till Nya Wermlands-Tidningens läsares kännedom: I anledning af en uti N:o 10 af WermlandsPosten iakttagen berättelse om mitt förhållande till befolkningen å Laggåsen, anhåller jag vördsamt, att framdeles, så svart jag hinner, få lemna upplysningar. Det är ju rättvist, att en och hvar får offentligen svara, då han offentligen anklagas. Jag vill blott nu nämna, att frågan om en stor del folks afhysning å Laggåsen väcktes redan 1855 58 genom jägeribetjeumgen, att jag tillträdde Elfdals pastorat den 1 Maj 1862, att Kongl. Mej:ts nådiga bref den 6 Juni 1862, eller blott en månad senare, anbefallde undersökning om åboernas besittningsrätt och att kronofogden fick ordres af konungens befallningsbafvande att utföra talan emot dem — och slutligen att, sedan kongl. hofrättens dom vunnit laga kraft, jag sjelf — och ingen annan — hos konungens befallningshafvande gjorde hemställan, att de utdömde tills vidare måtte få bo qvar. Den 7 och 8 i denna månad hafva kontrakter om qvarboende blifvit af mig upprättade med hvarenda, som sjelf velat, och alla de andra erbjudna detsamma. Detta allt m. m. anhåller jag få styrka, och begagnar med största nöje tillfället. På samma gång skall jag svara om Ruskåsåboen. Kyrkebol den 13 Febr. 1866. J. A. Aimqvist.s — Enköpliog. Störd vägafrid. Ryktesvis hafva vi hört berättas, säger Enköpings Veckoblad, att flera personer, som på qvällarne sedan mörkret inträdt passerat vägen mellan Enköping och Långtora, på den s. k. Sneden blifvit bå åtskilliga sätt trakasserade af obekanta personer, hvilka antingen sökt hindra hästarne eller envist medföljt åkdonen, till och med undersökt dessa senare och sökt tillegna sig hvad som funnits. Om alla rykten om dessa stråtröfverier äro sarna, vilja vi gerna betvifla; men hvad som säkert är, är att någon eller några skälmar uppehålla sig i nämnda trakt och — vare sig af okynne eller af begär efter äfventyr eller nästans gods — på flera sätt göra vägfarande puts. Så t. ex. hände den 25 sistl. Jan. vid 10-tiden på aftonen, att en bonde — hvars uppgifter vi alls icke hafva skäl att betvifla — på hemfärden från staden, vid Herkulsbergavägen observerade att en mansperson gick tätt efter hans kärra och sysselsatte sig med att undersöka dess innehåll. Den åkande steg då af åkdonet för att tillse om hans effekter voro qvar och tillfrågade med detsamma den andre hvad han hade att göra i kärran, då denne i stället för svar ger en ,,örfil, troligtvis med en dosa eller annat tillhygge, så att den förres öra bokstafligen krossades. Den sålunda ofredade fann för godt att genast betala med samma mynt och fridstöraren tumlade dervid i mark, hvarpå den resande fortsatte sin färd det fortaste han knnde, gad att hafva sluppit från affären med blott ett söndertrasadt öra.