Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 2

var lugn, vet ju hvad jag menar, — förblif en hederlig karl och gör mina grå hår den glädjen att du inte låter fånga dig. Jag tryckte min ädle välgörares hand; rösten svek mig, mitt hjerta var för fullt. — Gerna följde jag dig ett stycke, återtog öfverstelöjtnanten, — men det går inte an, jag måste visa mig der hemma, annars uppstår en ny fara för dig. Hör mig således uppmärksamt; en vandring af högst två timmar för dig fram till Rhen; följ stigen längs stranden till dess du hinner nästan midt emot Plittersdorf. Vänta der tills dagen börjar gry, så får du se en med två roddare bemannad båt komma ned från Königswinter. I båten sitter en tredje person; bry dig inte derom; karlarne hafva förbundit sig att föra nämnda person ned till Köln, det vill säga skenbart, för att kanna smuggla dig dit. — Ropa således an de båda karlarne och fråga dem om de inte vilja medtaga en stackars gesäll ett stycke; allt det öfriga går af sig sjelf. Men kom väl ihåg, du är och blir för dem endast en gesäll, och då du lemnar dem betalar du ingenting. Ja, det är allt hvad jag har att säga dig; — som jag ser skall Anton åtfölja dig, jag tyeker om det, ty han kan underrätta mig hur allt har aflupit; och nu, mia son, måste vi skiljas — — — Endast ännu ett ord, min dyraste välgörare, afbröt jag öfverstelöjtnanten, — ni ser här den arme Anton; jag har honom att tacka för min fribet och således äfven för mitt lif; han har visat sig som min vän utan att bry sig om att andra menniskor förföljde mig, och att han sjelf således kunde hafva men deraf — — — Jag förstår dig, min son, och lofvar dig att Anton skall inte mera behöfva tigga,