Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 2

ag är into ond på dig derför. Jag känner lig, och jag visste att du inte skulle lemna hemmet utan att hafva besökt vår kära Joannas graf. Har gjort rätt, min son, skulle hafva handlat på samma sätt i dina kläder, ifven om en sqvadron chassörer hade ryckt mig in på lifvet. Anfäkta! Gosse, men nu håller ivgenting dig qvar; du måste och måste bort, det är den sista befallningen, som jag ger dig här i lifvet, — och i himlen? hahaha! hvem vet, kanske om vi återse hvarandra der har du svingat dig upp till en ställning, som förbjuder mig vidare befallningar, hahaha. Den gamle herrn försökte att antaga en munter ton, men hans skratt ljöd hest och tvunget, och på min hand, hvilken han fasthöll i sin, föll en varm tår från hans enda, trofasta öga. Ack, han visste, han anade icke hvilken välgerning bevisen på hans saderliga kärlek voro för mig, hura de upprättade mig och började åter fästa mig vid lifvet. — Jag är redan stadd på flykt, svarade jag öfverstelöjtnanten på hans bjertliga ord, och om lyckan gynnar mig, hoppas jag att i morgon vid denna tid vara långt, långt borta. — Hon har gynnat dig, ty annars stod du icke nu fri framför mig, hon har gynnat dig, ty, anfäkta, annars hade det icke lyckats mig att i afton hyra en båt och två säkra karlar, hvilka inom några timmar föra dig ned till Köln, hvarifrån du måste reda dig på egen hand. Ja, min gosse, jag har i dag darrat för dig — af fruktan, hvilket icke inträffade under hela min tjenstetid, utom då magen var tom och natten var tio grader kall. Regera! det var då det, och i dag hjelper jag en högför— se så, gosse,