Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

af äterhållen vrede, och fastare kramade mina fiograr hans arm. — Arme, arme vän, svarade skurken med innerlig ton, — ert upprörda tillstånd är naturligt, ni har misskänt mig, ni måste misskänna mig. Desto lyckligare skattar jag mig således att finna tillfälle att kunna rättfardiga mig inför er från en svart misstanka. Jag misstog mig verkligen icke, då jag riktado mina steg till kyrkogården för att få sammanträffa med er; en inre röst sade mig att ni dröjde vid er brads graf. — Välan, låt oss träda fram för min skändligt mördade bruds graf, återtog jag lugnare, i det jag med våld drog honom in genom porten, — framför min bruds graf vill jag taga afsked af er, och derefter må ni gå er väg och speja efter andra offer. — Arme, arme vän, måtte Gad vara er nådig, beskydda er samt åter lugna ert upprörda sinne, svarade Bernhard undergifvet och tåligt. — Spetsbof, spetsbof, spetsbof! kraxade korpen från Antons skuldra, ty den arme gossen linkade före oss för att visa vägen. Efter några minuter intråffade vi vid grafkullen. Den utmärkte sig blott genom sin mörkare färg från de öfriga, hvilka voro botäckta af en vissnad gräsmatta. Tyst betraktade jag mullen, som gömde min Johanna; mina tårar voro längesedan försinade, men i mitt bjerta kände jag en så outsäglig smärta att jag dervid glömde hela den öfriga verlden. Först det mumlande ljud hvarmed Bornhard framsado en bön bragte mig åter till medvetande af min belägenhet. — Stör ej en engels hvila genom er bön, utbrast jag och framträdde tätt intill Bernhard, — försök inte att rättfärdiga er och att framför detta altare ännu mera belasta