Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

Jag kände att han spratt till häftigt under min hand vid det första ljudet af min röst, men han var en alltför genomdrifven skurk att icke hastigt åter blifva herre öfver sig sjelf. Om han än i första ögonblicket verkJigen hade fruktat det värsta af mig, offret för hans förrädiska anslag, så måste han likväl slutligen insett att jag icke var mannen att begå ett mord på öppna vägen, samt drifven af hämdlystnad. Han behöfde ju dessutom endast höja sin röst något för att kalla innevänarne i närmaste hus till sin hjelp. — Arme, olycklige vän, hvarthän har det kommit med er? sade han med byckladt deltagande, — min nästan i sista ögonblicket till er afsända varniog har ej träffat er, annars hade mycket varit annorlunda. O, ett beklagansvärdt missöde har drabbat hela företaget, och tyvärr för sent inse vi att det ej alltid bringar välsignelse att blindvis bylla fantastiska ider och ungdomligt högflygande planer, utan att förut hafva moget öfvervägt dem. Har ni nu slutat? frågade jag darrande 4) Se H.-T. N:o 1—41.