Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

er svarta själ med falska uppgifter och lognaktiga förklaringar; försök inte heller att undfly mig och derigenom väcka min slumrande törst efter hämd. Hör mig till slat, utan att afbryta mig, och mina händer skola ej befläckas af er, — Förlåt honom Allsmäktige — — — Tyst, utskum från afgrunden, röt jag knappast i stånd att kusva mitt raseri vid denna hädelse, och tillika höjde jag min tunga påk ötver bans hufvud. Bernhards tänder knastrade mot hvarandra, korpen skrattade som en afgrundsande och utstötto ett missljudande kraxande, Anton trängde sig darrande intill mig, men jag ångrade min häftighet och hade redan ätervunnit min beherrskning. — Här, framför en grymt mördad engels graf, kallar jag Gud till vittne vid den anklagelse jag framställer mot er, började jag ofter en kort paus. — Jag anklagar er att med skurkaktig beräkning hafva invecklat mig i de demagogiska stämplingarne, för att sedermera skändligt förråda mig. Jag anklagar er att genom meddelanden rörande hennes föräldrars sorgliga öde hafva försatt den arma föräldralösa Johanna, sedan ni beröfvat henne mitt beskydd, i detta sorgliga själstillstånd, som gjorde det lättare för er att hemsöka henne med edra läror och falska förespeglingar samt att afvända henne från en religion, i hvilken hon hade blifvit uppfostrad i enlighet med sina aflidna föräldrars uttryckliga vilja. — Aldrig har jag gjort den arma flickan dylika meddelanden; jag anropar Gud och alla helgon såsom vittnen dertill, afbröt mig Bernhard med ett uttryck af den djupaste sanning. — Tig, inföll jag, — och kom ihåg min