Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1866, sida 2

med ett klingande Jjud mot flintan, de klara gnistorna flögo omkring, och om ej allas ögon hade varit riktade på klockan, skulle någon ovilkorligen vid den flyktiga belysningen hafva upptäckt Antons likbleka ansigte, som stirrade på de frommande karlarne med ett obeskrifligt tröstlöst uttryck. — Godt, kommenderade gensdarmen åter, — fattas ännu fom minuter i half åtta. Precis klockan half åtta skola vi intränga från båda sidor i klyftan; det är således högsta tid. Anders ställde sig åter främst, do öfriga följde honom i den förra ordningen, och några minuter derefter upphörde ljudet af deras steg bakom passets krökning. — Anton, min vän, äfven vi hafva ingen tid att förlora, hviskade jag nu till min trogne följeslagare; — kom, jag har ännu ett ärende att uträtta innan jag beger mig ned till Rhen. Jag steg upp, men erhöll icke något svar från Anton, hvilken förblef qvarliggande, deremot hörde jag att han snystade häftigt och samtidigt ett svagt, host rosslande, som utgick från korpen. — Kom, Anton, skynda dig, sade jag it rigt, — vi måste bort, ty siana de ditt slott tomt och de komma mig på spåren, så är jag förlorad. Kom, Anton, bemanna dig, hufvudfaran är nu förbi, kom, annars måste jag gå ensam. — Nej, min käre, unge herre, jag följer med, svarade Anton och sprang upp, — men min arme, arme Jakob! — Hvad är det med din Jakob? frågade jag medan jag ilade mot landsvägen. — Käre, uvge herre, jag bar legat på honom och sammanpressat hans näbb och hals; jag tror att Jakob är död, min arme, arme Jakob.