Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1866, sida 2

ditt öde och tänk alltid på mig som den bäste och uppriktigaste vän. Medan vi gingo framåt bredvid hvarandra hade jag lagt min hand på Antons axel, och jag kände att han darrade häftigt vid mina ord likt någon, som söker att hejda sina snyftningar. Då jag tystnade, besinnade han sig en stund. — Jag skulle gerna hafva klämt ihjäl min arme Jakob för att rädda den unge herrn, sade han slutligen med otydlig röst, — Anton hade då varit alldeles ensam och öfvergifven, sedan den käre, unge herr studenten gått ifrån mig, — men hvart tänker den unge herrn taga vägen? frågade han plötsligt i en annan ton, då jag, efter att hafva uppnått landsvägen, tog kosan mot jägmästaregården i stället för att vika af ned mot Rhen. — Jag sade dig nyss att jag har ännu en helig pligt att uppfylla; jag måste taga afsked af min döda brad och hennes grafkulle. Men du är trött, Anton, vänta mig heldre här, det är dessutom ännu för tidigt att gå ned till Rhen och rörelsen gör mig godt. — Anton är inte trött, återtog den trogne gossen och linkade några steg framåt, likasom för att bevisa sanningen af sina ord; — Anton stannar hos den unge herrn, så länge han kan se honom. Tysta fortsatte vi vår väg genom det stilla, nattliga landskapet, tysta passerade vi förbi den gamla jägmästaregården, och sorgset betraktade jag det kära, nu så ödsliga huset. Försterna i det rum der öfverstelöjtnanten brukade tillbringa aftnarne voro till min förvåning mörka. Äfven saknade jag det muntra larm hvarmed annars hans favorithundar störtade emot mig, sedan de anmält mig; antingen voro de instängda eller frånvarande med sin herre. Endast en gammal gårdvar skällde