Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1866, sida 2

— Uuru, Anton? Da har väl inte dödat din korp? frågade jag förskräckt, ty jag visste hvilken uppofrande kärlek han hyste för fågeln. — Aunn lefver han litet, jag bär honom på armen. O, jag har klämt honom för mychet; han hade annars grälat på de elaka menniskorna, och de hade huggit ibjäl den käre, ange herrn med sina sablar. Arme Jakob, om han qvicknar till, så skall han anse mig clak och beständigt vara ond på mig. — Visa mig djuret, sade jag i det vi skyndade genom den mörka skogen, ty Antons trohet, som så tydligt visade sig derigenom att han för att rädda mig ej tvekade ett ögonblick att offra sin korp, rörde mig så djupt att jag giömde allt annat och blott tänkte på att återställa den halfqväfde fågeln. Han ville just räcka mig korpen, då denne plötsligt slog ihop sina vingar och ett hest spets — spets — spetsbof framrängde ur bans strupe. — Han lever, han letver, utbrast Anton hänryckt och tryckte sin älskling till sit bröst. — Gumma — kok kaffe, gamma kok kaffe Jakob, Anton, spetsbof, hahaha, kikeriki! krax ade korpen likasom för att pröfva om han: minne hade lidit genom den bårdhändta be bandlingen. Anton sade ingenting vidare; i sin ofär diga arm höll han fågeln, och utan att min ska hastigbeten i sina rörelser smekte har honom sakta. Men jag öfvertänkte huru jag skulle kunna gifva den hederlige gossen et bevis på min uppriktiga tacksamhet. oo — Anton, började jag efter en stund, — du vet att fröken Johanna, på hvars likkist du i dög lade blommor å mina vägnar, va det käraste som jag egde i verlden.