före hafva vorit nödsakad att hårföre tillgöra något i lagstiftningsväg. Naturligt är att do på så sätt uppkomna anstalterna icke äro så likformiga till sin organisation, som de hvilka koncessioneras och reglementeras af en enda myndighet och att deras statuter måste vara mycket olikartade. Så är äfven fallet. Några få sparbankers botalningsförmåga är garanterad af de kantoner, uti hvilka de befinna sig. I vissa fall uppträda kommuner, i andra korporationer, associationor eller enskilta individer såsom garanter. Vid några bankor består deponenternas säkerhet uti ett särskildt tecknadt garanti-kapital, vid endra består den blott ati den omsorgsfulla förvaltningen och uti det samlade reservkapitulet. En lika stor olikhet uti stadgaraa påträffar man äfven uti öfriga afseenden. Föroskrifterna om storlekon af don för insättningar betalade ränta, om beloppet af den summa som hvarje! individ eger rätt att deponera, om längden af den upp: sägniogstid efter hvilken en insatt summa kan uttagas, äro olika för hvarje sparbank. Frånvaron af förvaltningar, hvilka sökt att omstöpa alla sparinrättningar efter en form, har gjort att man på hvarje ort varit i stånd att träffa de anordningsr som af do lokela förhållandena varit påkallade. Man har derjomte, tack vare sparkassornas mängd, gifvit hvar och en tillfälle att begagna den anstalt, som för hans bebof är den lämpligaste, och man har härigenom också uppnått hvad man afsett — att uppfånga en mängd depositioner, — utan att härföre uppoffra en öfverhösvan stor summa, ty forvaltningskostna derna för samtliga schweiziska sparbanker stiga endast till en femtedels procent (?) a deponenternas tillgodohafvande — ett resul tat som det icke är lätt att med de visaste förordningar frambringa. —1—r.