Mandansläckan ). Berättelse från Rhen och missouris slodområde. Af BALDUN MÖLLHAUSEN. (Orverrättning af Sigfrid Nyberg.) — Jakob, Anton kok kaffe, spotsbof ropade korpen högre och argare. Jag erinrade mig hans vaksamhet och skarpa hörsel, och för att se litet längre omkring mig, upplyftade jag hufvudet. Men likaså hastigt lät jag det åter sjunka; jag hade sett rakt i ansigtet på den vilde Anders, som stod nere i klyftan och blickade misstroget omkring sig. Han kunde svårligen hafva hört den i hälans bakgrund dolde korpens rop, deremot föreföll det mig troligare att han hade upptäckt min rörelse oaktadt björnbärsrankorna, som dolde mig. I hvarje fall var hans tysta och varsamma bitsmygande det säkraste beviset för hans fiondtliga afsigter; i motsatt fall skulle hans annalkande knappt hafva undgått mig, ehuru de våta bladen dämpade ljadet af en menniskas steg. Man kunde knappt antaga att han midt på ljusa dagen hade begifvit sig ut i skogen till hemliga gillerplatser. Likasom förr i värdshuset så gaf han ej heller här något tecken hvaraf jag kunnat ana hans afsigter. Långsamt och varsamt som han hade kommit rörde han sig framåt ) Se H.-T. N:o 1—40.