der min sånige bror har gömt den förlupne studenten. — Vet ni det så säkert? frågade en annan röst. — Jag skalle väl känna igen studenten, då jag såg honom rakt i ansigtet, och min brors korp, då jag hörde hans skällsord, svarade Anders med ett brutalt, halfhögt skratt. — Men hvarför dröja vi? frågade han kort derefter, — jag skulle tro att det just inte är trefligt att stå qvar på samma ställe under den kalla natten. — Vi måsta vänta tilldess den andra ändan af klyftan också är besatt, anners fiona vi fågeln utflagen och stå der med långa näsor, ljöd svaret. — Skulle inte flyga långt, återtog Anders hånfallt, — men vi försumma tiden, fortfor han otåligt, — dena andra afdelningen har inte längre att gå än vi, den bör redan vara framme. — Jag undrar hvad klockan är. — Åtminstone half åtta. — Jag måste veta dot bestämdt, hvem har eldstål och flinta? — Jag, svarade Anders, och jag hörde det klingande ljud hvarmed han sökte i sin ficka efter de begärda föremålen, men tillika tyckte jag mig höra ett svagt och smärtsamt pustande bredvid mig. — Skola gnistorna inte förråda oss? frågade den, sora jag förmodade vara truppens besälhafvare. — Ingen sfora, svarade Anders, — klyftan kar en krökning, och studenten måste hafva studerat fan så mycket om han kan se rundtomkring ett hörn. — Ga fyr då, kommenderade gensdarmen, — häll er tätt intil mig, men slå inte klockan ur handen på mig.