således hade förboredt sig på mitt tillfängatagande, men hitintills ej vetat hvar man borde söka mig. Utom gonsdarmerna tyckte jag mig äfven urskilja skuggan af tre män, af hvilka hvar och en gick ett kort stycke framför den andra. Men alla rörde sig så tätt förbi mig att vi kunnat räcka hvarandra handen och jag kunde således tydligt höra de ord, som vexlades emellan dem. — se er före, sade tågets ledare, hvars röst jag igenkände som den vilde Anders, — här ligga en mängd stenar, och dessutom är det så satans mörkt att man into kan se handen för ögonen. — Är detta den omtalta klyftan? frågade en annan röst, synbarligen den kommerderande gensdarmers, ty då han starnade gjorde äfven de öfriga halt. Ehuru min kallblodighet hade ökats vid farans annalkande, och jag med en viss bittor liknöjdhet skulle hafva underkastat mig det förfärligaste öde, kretsade dock mitt blod hastigare i mina ådror, och mitt hjerta klappade våldsamt så snart jag insåg förföljarnes afsigt att dröja på denna punkt. En af dem behöfde blott falla på den tanken att sätta sig för att hvila på något af de stenblock, som dolde oss; den af ångest nästan halfdöde Anton behöfde blott uppgifva ett ljud, och vi voro upptäckta. Men isynnerhet oroades jag genom närvaron af den arge korpen i så hög grad, att svetten framsipprade på min panna oaktadt kölden, och blodets snabba pulserande förorsakade ett häftigt sasande för mina öron. — Ja, det bär är den fördömda klyftan, svarade Anders på den framställda frågan, — och vi äro inte långt horta från det ställe