i kiyftan. Sedan vi hunnit dit ned tog jag åter min rensel på ryggen, Anton satte kor: pen på sin axel, och sakta smögo vi oss upp: för klyftan för att uppnå den tillgängligare skogen och landsvägen. Det var likväl ännn för tidigt att öppet fortsätta flykten, emedan hemgående arbetare ännu passerade landsvägen; men huru myc: ket skogen, den ensliga klyftan och klippbålan voro att föredraga, erforo vi efter en kort vandring, just då vi ämnade gå ut ur passet; Vi urskiljde nemligen samtidigt fotsteg och dofva röster af annalkande karlar, hvilkas mål endast kunde vara vår klyfta, — att slata efter ljudets riktning, Min lättskrämde följeslagare stannade likasom förintad vid denna upptäckt och bad mig ifrigt att återvända till klyftan och söka en utgång på andra sidan. Men emedan jag förutsatte att man, för att gripa en farlig högförradare, ej hade underlåtit att besätta båda utgångarne, så beslöt jag att heldre genast möta faran än att i lyckligaste fall jagas omkring några timmar i klyftan, för att slutligen fångas. De misstänkta karlarne gingo emellertid framåt med föga försigtighet samt talade till och med halfhögt med hvarandra. De förtago derigenom det prasslande jag åstadkom, då jag med våld drog Anton tätt intill den cärmast belägna klippväggen och tvang ho. nom att lägga sig ned der bredvid mig mellan stenarno. — Jag hade derefter endast tid att tillhviska honom ordet ,,Jakob, då de främsta karlarne veko af in i klyftan samt tillika förrådde sin afsigt att öfverraska mig i mitt gömställe. Ett egendomligt klingande underrättade mig att två eller tre beväpnade gensdarmer äfver