Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

hetra esväfvade då mia ando, — och nu? Jag var en efterlyst flykting, och min Johanna — klockorna tystnade — min Johanna nedsänktes i grafven. Jag tillslöt ögonen och såg framför mig den bekransade likkistan, som inneslöt hela min lycka, min enda lefnadsglädje. Jag såg den blomstersmyckade kistan och de tårar, som gamla och unga fällde öfver den unga, vänliga och välgörande flickan; jag hörde de fromma ord, som den ärevördige kyrkoherden uttalade öfver den ännu öppnade grafven, prasslet då kransar och blommor nedfollo i den hulda engelns sista, jordiska boning. Jag förnam det bjertskakande rasslandet af den första handfull jord, — och derefter ljödo klockorna åter så högtidligt och fridfullt, likasom för att nedtysta dödgräfvarens spade. Mina tårar voro utsinade för lång, lång tid, — kanske för evigt. — Jakob, spetsbof, spetsbos! kraxade korpen bakom mig. Jag brydde mig ej derom. (Forts.)