Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 3

ju j H e r u n I i t Folkskolan. Det är oss ett nöjo att återgifva det sunda och sanna yttrande rörande folkundervisningen, hvilket den aktade rektorn Hollander i Borås bisogat till sin redogörelse för folkskolans tillstånd i de härader, som blifvit uppdragna åt hans inspektion, enligt Elfsborgs läns landstings förut omtalade uppdrag. Rektor H. yttrar: En inhemtad närmare kännedom om vårt solkskoleväsen skall utan tvifvel i allmänhet a bekräfta, att detsamma ännu står långt efter hvad med 1842 års folkskolestadga varit åsyftadt. Ofta hör man gamla personer, såväl bland prester som lekmän, yttra, att ungdomens kunskaper och bildning vid tiden för nattvardsläsningen i fordna dagar voro lika goda, som efter 1812, mähända med undantog af en något mera utbredd skrifkunnigbet. Och huru mycket fattas icke då i att denna folkundervisning motsvarar det behof at allmän medborgerlig bildning, hvilket i våra , dagar gör sig gällande äfven i afseende på personer af folket, ett folk, af hvilket fordras deltagande i afgörandet af såväl statens som länets och kommunens angelägenheter. Färdigheten att läsa, skrifva och räkna, äfven om sådan af folket i allmänhet egdes, sionebär allenast medel till bildning, icke dildningen sjelf, som icke heller i tillräckligt mått för en gagnande medborgerlig verksamhet innehålles i en torftig katekeskunskap. För att vara såsom samhällsmedlem duglig ssör den vorld, i hvilken han lefver, behöfver såfven en man af folket kännedom om menniskolifvet och samhället uti historia och sstatskunskap, om den natur, i och af hvilsken han lefver, genom läsning af geografi Toch naturlära med dess tillämpning på ekonomiska förhållanden; han behöfver vidare så mycken insigt i geometri och ritkonst, att han kan uppmäta en egosigur, asvägs ett fält eller dike, uppgöra och förstå ritningen till vanliga redskaper m. m.; han har vidare ofta behof af så mycken språkbildning, att han kan på sitt modersmål någorlunda selfritt uppsätta en skrifrelso i vanliga ämnen. Det är dock en sorglig erfarenhet, att den solkklass, som med betydliga uppoffringar måste bidraga till undervisningsväsendets uppehällande, sjelf i allmänhet saknar tillfullo till erhållande af en någorlunda bjelplig medborgerlig bildning. Do hufvadsakligaste hindren för ett bättre resultat af vårt folkskoleräsende torde ligga dels i sjelfva skolförfattningen, folkskolans organisation och styrelse, dels i folkskolelärarnes bildning och ställning i öfrigt. I vad först beträffar skolförfattningen och skolorganisationen, så gör denna den egentliga folkskolan, som borde afse den högre folkbildningen, till en innanläsnings-färdighet; och ett enda barn, som, sysselsatt med stafning, fordrar lärarens omedelbara undervisning, kan, särdeles sedan monitörsystemet blifvit öfvorgifvet, i väsentlig mån förringa eller förstöra nyttan af de öfrigas skolgång. O:n man således vill något högre resultat af fo kskoleundervisningen, måste den ensamme folaskolläraren befrias från bibringandet af den första färdigheten i innanläsning och skiifning m. m. genom ovilkorligt påbud, hvilket nu icke finnes, om småskolors inrättande i tillräckligt antal för särskilda distrikter och genom bestämmande af viss intagningskunskap och intagningsålder i afseende på den egentliga folkskolan. En annan för undervisningen högst menlig bristfallighet i nuvarande skolförfattning är det myckna obestämda och ovilkorliga i dess unordningar, hvarigenom hvad som ingalunda är likgiltigt och således icke heller borde öfverlemnas åt godtycket, dock göres beroende af olika anordningar af särskilda skolråd, lärare, domkapitel samt inspektörer och hvarigenom med tiden åstadkommes ett verkligt virrvarr af olikartade bestäm nelser, en på foregifna lokala orsaker och enskilda tycken g-undad planlöshet, i stället för en genom författningen bestämd likformig undervisningsplan i vissa väsentliga punkter, såsom undervisningens fördelning till tid, kurser och afdelningar m. m. Bristen härpå vållar, att folkskolläraren kan hvarje termia och äfven midt under terminen öfverhopas med lärjungar af olika kunskapsmått från 6 till 16 år, och någon föroskrift rörande bestämda framsteg för hvarje termin eller år finnos i allmänhet icke heller gifven genom det s. k. reglementet, som ofta saknas i skolan eller till och med någon gång af lärare, enligt eget erkännande, blifvit lånadt från grannförsamlingen. Och om första vilkoret för en författnings efterlefnad är kännedomen derom, synes högst nödigt, att sjelfva skolstadgan med dithörande ändringar och tilllägg sedan 1842, hvilka nu gömmas i pastorsarkiven, omarbetades till ett bestämdt och tidsenligt helt med bifogad undervisningsplan och hvaraf skolläraren, skolarkivet och skolrådets ledamöter erhölle hvar sitt exemplar. I sammanhang med skolstadgans obestämdbet i föreskrifter står äfven den nästan allmänna bristen på tillräcklig och duglig undervisningsmateriel med lärooch läseböcker för skolans och särskildt de medellösa barnens behof, och då nuvarande förhållande, att öfverlemna åt skolrådets godtycke att anskeffa erforderlig materiel, hvars beskaffenhet det i allmänhet föga känner, icke kan Jeda till ändamålet, bör sådan, efter af slatsinspektören i samråd med skolråd och lärare uppgjordt förslag, genom vederbörande myndighet tillställas skolan mot räkning, som af skolkassan utbetalas, samt den del deraf, som kan på stället erhållas, genom inspektörens försorg beställas. Då det måste vara af vigt, att den åt sig