Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

den dyra aflidns till hennes sedan flera veckor orörda bädd, betviflade jag änr verkligen hade försjunkit i 5 id Men då jag nu såg henne tramsär mig 6 stilla, så blek och derjemte så himmelskt skön, medan leendet ej förändrades och hennes händer förblefvo orörliga såsom vi lagt dem, då först utbröt min återhållna klagan öfver den oersättliga förlust jag lidit. — Johanna! utropade jag förtviflad; — Johanna! utropade jag ännu högre, och en oemotståndlig kraft drog mig ned på knä, hvarvid mitt hufvud sjönk mot den älskade dödas kallnande hand. Men Johanna hörde mig ej mera, hon kände ej de tårar, som fuktade henne. Dystrare brann lampan, öfverstelöjtnanten mätte rummet med så fasta steg att de Jjödo hemskt, men jag bad innerligt till Gad att han äfven måtte taga mig till sig. En längre tid förflöt; — lampan flämtade svagt, och högljudt dånade de fasta stegen mot golfvet. Plötsligt tystnade ljudet af stegen tätt bakom mig, och öfverstelöjtnanten lade sin hand på min axel. Sedan den länge fruktade katastrofen slutligen inträffat, hade den gamle krigaren med sin jernnatur fullkomligt återvunnit sin fattning och betraktade nu blott med innerligaste deltagande utbrotten af min vilda smärta. — Min son, jag har gifvit dig tid att begråta henne, men nu är det också tid att tänka på dig sjelf, sade han med sin vanliga barska, endast något hesare stämma. Jag svarade ingenting, jag visste icke ens att han hade talat till mig. Straxt derefter genljödo åter den gamle herrns fasta, afmätta steg genom rummet. Efter en sjerdedels timmas förlopp upp