och dö med dig! sade jag sakta, ännu alltjemt på knän, hvarvid jag slog mina armar omkring hennes aftärda gestalt. Då störtade tårar från hennes milda, blå ögon, hennes armar lade sig omkring min hals, och i det hon lutade sitt hufvud mot mitt, snyftade hon häftigt. — Gustaf, du varmt och evigt älskade, hviskade hon med tankfullt uttryck, — ack hvad jag har lidit; men ru är allt bra; jag har varit sjuk, jag är det ännu, men trösta dig, min gode Gustaf, jag skall blifva frisk, och du skall inte åter gå härifrån, utan att jag följer dig till verldens ända. O, hvilka förfärliga saker de hafva berättat mig, eller har jag drömt det? Ja drömt, — så förfärligt — att det öfverstiger all beskrifning. Jag såg män med svarta ögon och förfärliga blickar, du vet ju, herr Bernhard vid mineralkällan, och de hade lagt en jernkedja omkring mitt bröst, och då de talade sammandrogs kedjan alltmera och beredde mig namnlösa qval. Äfven om dig har jag drömt, min Gustaf; jag visste hvar du var, visste att du änvu älskade din arma Jobanna troget och uppriktigt, men jag fruktade att tala om dig; det tycktes mig att då jag nämnde ditt namn träffade de brännande ögonen mitt bjerta. Men jag är barnslig, jag glömmer att allt blott bar varit en dröm, ett sjukligt tillstånd, tillade hon leerde under tårar. — Johanna, min stackars Jobanna, spara dig, stammade jag i min ångest utan att egentligen veta hvad jag sade, ty döden hade så tydligt tryckt sin stämpel på de sköna, bleka dragen och på de infallna kinderna, att den vildaste förtviflan grep mig vid hennes anblick. — Jag, skona mig, min älskade? frågade hon leende, — nu behöfver jag icke mera