Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

sig till mig. — Gastaf, du kan ha rätt, började han, — för dig, för mig, för oss alla vore det en välgerning och mest för Johanna sjelf, om hon före sitt slut kunde få glädja sig åt några ljusa dagar. Hon skall so dig, men jag måste öfverväga saken; det måste sko sålunda att inte presterna förråda dig, medan du be fianer dig hos det arma barnet. Lemna mig således nu; återvänd till ditt gömställe der da är bäst skyddad och skicka hit Anton efter rapport hvarjo afton sedan det blifvit mörkt. Tag också med dig dessa täcken, ty nätterna äro kalla, och den här korgen med vin och mat; jag har egonhändigt nödgats stjäla allt ur skafferiet och köket för att undvika alla frågor. Gå nu, mitt barn, hoppas det bästa och var försigtig. Ditt tillfångatagande skulle blifva en ny spik i min likkista; — farväl således. Med dessa ord följde han mig ända till förstagudörren; jag kunde ej svara, men jag tryckte min gamle älskade välgörares hand, och han förstod hvad jag ville säga. Vi hade redan lemnat gården och anländt till den första krökningen af landsvägen, då jag såg mig tillbaka. I den öppaa dörren, och vid det svaga ljusskenet, som framträngde ur rummet i förstugan, såg jag ännu min gamle förmyndares höga orörliga gestalt. VII. Återseendet. Ändra aftonen efter mitt sammanträskande med öfverstelöjtnanten medförde Anton den underrättelsen att min förmyndare väntade mig så fort som möjligt.