Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

— Om man kansko erbjöd Johanna en ersättning? — Ersättning är lätt sagdt, min son, men hvar fions vågon ersättning för henne, som ej mera vill se eller höra något af jordiska saker? — Man har dock sett flera gånger att ett sinne, som blifvit brutet och förvirradt gonom en häftig rörelse, blifvit botadt genom en dylik, men af motsatta orsaker framkallad rörelse; hvad menar ni om jag helt plötsligt framträdde inför Johanna? Hon har icke glömt mig, derom öfvertygades jag i går qväll, och man skall nästan med visshet förntse, att min åsyn skall utöfva ett afgörande inflytande på hennes ande. — För sent, min son, för sent, svarade min förmyndare smärtsamt rörd, ty det hade ej undfallit honom att en ontsäglig smärta uppfyllde mitt bröst, ehuru jag talade lugnt; — var beredd på det värsta, min gosse; — Johannas lif riknar numera endast dagar, ehuru jag medger att den plötsliga åsynen af dig möjligtvis skall lugna hennes ande. Och tänk äfven på dig sjelf; dina fiender lara rundtomkring, och hvarje timma du qvardröjer i denna trakt ökar faran som hotar dig. — Vinner jag äfven ingenting annat än att Johanna tillbringar sina sista dagar i lugn och ej mera hemsökes af sina plågoandar presterna; — ingenting annat än att hennes kärleksfulla leende ännu en gång inpräglar sig i min själ till ett minne för hela lifvet, så vill jag gerna, obeskrifligt gerna betala detta resultat med min frihet. Hvad återstår mig väl sedan Johanna gått bort ifrån oss? Ilvad återstår mig, som kunde gifva mitt lif det ringaste värde? Ater gick min förmyndare en stund fram!