Mandauflickan I. Uerättelse från Rhen och Missouris slodområde. Af BALDUN MöLLHAUSEN. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg) Sådan hade jag ännu aldrig sett honom; hans öga gnistrade hemskt, hans bröst höjdes och fänktes under de korslagda armarne, medan hang vanligen färglösa ansigte var högrödt. Sedan han gått några gånger fram och åter, stannade hans plötsligt framför mig. — Anders skjuter jag som en galen hund om jag anträsfir honom i skogen, sade han med ett lugn, som ej bebådade godt, och derefter fortsatto han sin marsch utan att märka, att don af fasa öfverväldigade Anton betraktade först honom och sedan mig med bönfallande blickar. — Och prestpatrasket låter j:g hundarne köra från gården nästa gång de visa sig här, fortfor han och stannade åter framför mig. — Men Jobanna, som har vant gig vid. Bornhards besök, — skulle inte hans plötsliga uteblifvande kunna hafva raenliga följder för henne? — frågado jag bekymrad. — Det är nog sannt, svarade öfverstelöjtnanten, — men hur skall jag bära mig åt för att blifva packet fritt? ) Se H.-T. N:o 1—37.