Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1866, sida 3

— Bal, Det berättas, säger Aftonbladet att, i likhet med balen på Opra comiquo Paris, som gifves under kejsarens och kej sarinnans patronage, balettmästaren vid vår kongl. teater hr Martin förbereder i stors börssalen för den 24 i denna månad en bal hvari eliten af societeten kommer att förene sig med eliten af den litterära och artistisk: verlden. — Soldat-teater. På do sednaste åren hafva flera förtjenstfulla försök gjorts att inrätta teatrar vid do i hufvudstaden förlagda truppernas kasorner, för att genom dramatiska underhållningar om Söndagsaftnarne söka draga manskapet från skadliga förströelser. Antalet af dessa scener har på den sista tiden blifvit ökadt med ännu en: nemligen den som helt nyligen blifvit upprättad vid sappörkårens kasern. — Väderleken, I A.B. läses sistl. Tisdags afton: Den sydostliga blåst, som nästan hela dagen igår rådde härstädes, öfvergick i natt till fall storm med mycken nederbörd af snö och har i dag fortfarit, så att vi för närvarande ha djup snö på gatorna. Temperaturen är dock så blid, att en och annan ångslup ännu synes kryssa mellan de lösryckta isstyckena såväl å Mälaren som Saltsjön. — Ett sfrispektakel. Följande uppträde i Berns salong sistl. Måndags afton omtalas i hufvudstadens blad: Under det att det teatersällskap, som der ger representationer, spelade inför en samling fruntimmer och herrar togo ett par yngre män plats nära scenen, och vändande ryggen åt denna förde de nästan hela aftonen ett oljud, som betog de öfrige åskådarne allt det nöje de velat köpa för sin inträdesafgift. Lokalens egare och betjeningen uppmanade dem fåfängt att iakttaga anständighet, och lika förgäfves hyssjade publiken många gånger åt dem. Slutligen, då direktören för teatern, hyIOImgren, sjelf spelande en roll i ,,Det har jag gjort en visa om insåg att det skulle blifva omöjligt för honom och öfriga medverkande att spela stycket till slut under en så oufbruten och öfverlagd oskicklighet hos ett par spektatörer, gjorde han sig och publiken den stora tjensten att, afbrytandessitt spel, från scenen slunga ett ,,tyst, löjtnant Peyron! åt den ene af orostiftarne. Sedan hr Holmgren gjort för det nödvändiga afbrottet hos publiken en ursäkt, som denna tacksamt beviljade, slungade den andre orostittaren, ingeniör Didrikson, upp mot hr Holmgren ett groft oqvädingsord. Hr Holmgren lät nu ridån falla och afslutade icke stycket. Publiken kunde ej längre återhålla sin vrede. Den vände sig mot de begge förolämpande. Den som uppgifvits vara löjuant Peyron gjorde en hemställan om han hade allmänna opinionen mot sig, och då hans fråga blifvit besvarad med enhälligt ja, aflägsnade han sig. Den andre herrn — (vi hoppas att han icke må tillhöra den för sin humanitet aktade landtmäter kåren) — blef så ansatt af de uppretade åskådarne, att polis måste taga honom i skydd och föra ut honom genom serveringsrummen. — Melankoli, I Stockholm har en handtverksgosse, i lära hos tenngjutaren Santesson, varit uppkallad till polisen, tilltalad för delaktighet i stöld af dufvor. Om denna sak meddelar man följande detaljer, som ega ett psykologiskt intresse: Hr Santesgon, hvilken under förhöret kommit tillstädes, omtalade att gossen ibland var mycket besynnerlig samt af onda kamrater lätt försoddes till hvad som helst. På fråga huru gossens virrighet egentligen uppenbarat sig, upplyste hr Santesson, att han bland visat sådan ledsnad vid lifvet, att han agt sig skola förkorta detsamma. Han plågaies dessutom ofta af hufvudvärd och led at nårot bröstlidsnde. Ordf. Hur kommer det till, att du velat ta ifvet af dig? L. Jag skall tänka efter! (Funderar en stund). Jo, det var för dufvornas skull. Jag är galen i lem! Ordf. Ilvad vill det säga, att du är galen i lufvorna? L. Jo, jag tycker så mycket om dem! Lundgren berättade härefter, under det att årarne stodo honom i ögonen, att han tillsamnans med en 2etterqvist hast en hel hop egna dufror, men dels hade dessa flugit bort, dels hade nan tagit dem ifrån honom, och han hade tänkt å mycket på sina dufvor och sörjt öfver förlusten af dem, att han ibland varit ledsen vid lifset. Han bade brukat tillbringa sina Söndagar 108 dufvorna i dufslaget och matat dem, och letta bade varit hans enda nöje. Sanningen käraf bekräftades af hr Santesson, som intysade att Lundgren till och med användt bäfien f sin veckopenning eller 3 rår i veckan på duforna. För inhemtande af åtskilliga upplysningar om mundgrens sinnesbeskaffenhet m. m. samt för tt så reda på den verklige duftjufven, uppköts målet och fick gossen Lundgren åBtröjja ar Santesson hem, sedan denne förklarat, att nan fortfarande ville behålla honom i sin konlition. Det ett är kändt förhällande att många lärrossar och skolgossar hysa en riktig passion ör dufvor, men en kärlek af så varm bekaffenhet som den här omtalade hör dock ill det ovanliga. Landsorten. Kristianstad. TZilldragelserna på Råbeöf. Den till Kristianstadsbladet rörande dena fråga insända uppsats är af följande lyselse: