Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

goda Lisette och beldro blundar än inlåler mig i religiösa skärmytslingar. Habahal wycket slugt och väl ofvoclagåt hafva de gått till väga, och det mål de hade för ögonen är uppnådt, — fullkomligt uppnådt! — Men hval är det i sjeliva verket, som föranledde dem till så betydliga uppoffringar af tid och penningar? Hvad är det, gosse, frågar jag dig? utropade öfverstelöjtnanten i högsta rascri i det han skakade mig häftigt; sken utt bämnas på do döda i der kommando är det icke allena, — han hastigt sis egen fråga, — n. icke blott hämd, uten deras fördömda föratiska ifver att gerom dylika slåendo exempel iaverka på det förföade folket! Habaha! jag hör dem redan buru de gå ut och förkunna med triumferande min, att det siutligon har lyckats dem att med biträde af en hel arr kår helgon, och efter väldiga strider med satan, und urycka don sistnimndo ett offer, som han redan trodde sig fosthålla säkert i sina klor! Likasom skulle Johanna, don oskyldiga, milda flickan, hafva kunnat begå någon synd! Men gif akt, de skola bevisa folket att min brorsdotters sjukdom var ett åjefvuleus verk, omedan hennes föräldrar ej hado låtit döpa henne i den katholska religionen! O, förbannelge, tusenfaldig förbannelso öfver dessa svartklidda skurkar, lika mycket hvilken bokänpnelso de tilböra, hvilka med skerheliga miner tränga sig ia i familjerna för att förstöra den husliga lyckan, och hvilka tilltro sig att ester godtycke kunna bestämma de enskilda medlem aarnes väl eller ve, tro och hela framtid! Med dessa ord sprang den förbittrade game krigaren upp så haftigt att Anton vakaade, hvarelter ban började gå fram och tillbsaza i rummet med långa, tasta steg. (Forts.)