ar på det klara dermed, förmådde hennes sparamhet henne att skicka pölsan tillbaka till triinbyrån såsom betalning för besväret med unersökningen. Trikinbyråns egare fann sig emelertid ej belåten med att taga emot pölsan, och lenna fick nu flera gånger vandra fram och tillaka mellan dess rätta hem och trikinbyrån, nda till dess den förbittrade frun gaf sin piga len bestämda befallning, att, om pölsan ej mottogs på byrån, hon skulle utan vidare rus lägga den på ett bord eller en stol ch gå sin väg. Pigan lydde och lade pölan på en stol under protest af fordringsegaren, om förklarade att han betraktade pölsan såsom cke existerande. Hans hund, som var tillstäles i rummet, var emellertid af en helt annan nening, bemäktigade sig corpus delicti och förärde med största aptit den trikinfria pölsan. Järmed var saken emellertid ej slut; ty hunlens egare, hvilken alldeles icke vill anse den if djuret förtärda pölsan såsom betalning för sin räkning, har stämt embetsmannen för att ufå sin gyllen. Så står saken för närvarande, och den, som hittills vunnit mest på affären, är hunden. En gammal bekant. I ett bref från korvetten Vanadis till ,, Carlskrona Weckobladk berättas från staden Port-au-Prince på Haiti: Stadens förnämsta hotell förestods af en f. d. zouav, monsieur Frederic, som för oss svenskar bör vara en gammal bekant, alldenstund ban var medlem af den zouavtrupp, hvilken för några år sedan gaf representationer i Stockholm; han hade äfven här i förening med sin botellrörelse underhållit en teatertrupp, men då, för ett par månader sedan, teatern uppbrunnit vid en eldsvåda, som förstörde en tredjedel af staden, måste naturligtvis den dramatiska banan af honom t. v. öfvergifvas. Han lärander den tid teatern ännu fanns gifvit både Wilhelm Tell och Barberaren i Sevilla m. m., men då orchestern utgjordes af regementsmusiken, hvilken såsom accompagnement till arierna behagade, när den fann för godt, pipa en fältmarch eller polka, så lär äfven detta varit 1 full harmoni med platsens öfriga agrementer. För stt göra monsieur Frederie rättvisa, får jag tillstå att hans hotell var snyggt och ganska väl hållet. Fiffig tiuf. I ett bref från Stockholm till Malmö Snäll-Post berättas: Följande uppträde lärer passerat den 7 December, eller samma dag då omröstningen rörande representationsförslaget försiggick hos ridd. och adeln. En person kom nemligen på morgonen nämnde dag upp i tamburen hos en af de ifrigaste för det nya representationsförslaget kämpande, förnämste riddarhus-medlemmarne, en hög embetsman, medförande ett bref till nämnde statsman, hvilket han bad den i tamburen posterade betjenten gå in med samt säga att det önskades svar derpå. Betjenten gick in och dröjde der för att afvakta svar på det angelägna brefvet, hvilket innehöll endast följande ord: ,,Går det icke nu, så går det väl en annan gång. Efter att hafva betraktat brefvet noga, utan att kunna ana från hvem det var, begaf sig den höge embetsmannen, för att få se den person som aflemnat brefvet, ut i tamburen. Brefbäraren var borta, men på tamburdörren stod med krita skrifvet: ,,Det gick! och från klädhängaren voro pels, öfverrock, kappa och öfrige klädespersedlar försvnnna. Drunknade. En fiusk tidning berättar från Åbo den 22 Jan.: För omkring tre veckor sedan hände sig följande: En ung bonddräng på Kakskerta mötte en ung flicka, pigan hos en granne. samt frågade, om hon ej gerna skulle vilja gå på en dans, som var tillställd å ett hemman. beläget på andra sidan Kakskerta träsk. Flickan, ung och danslysten, hörsammade genast uppmaningen och begaf sig till en kamrat, som redan lagt sig till hvila. Efter mycken öfver: talning lät också den andra jäntan beveka sig och de två flickorna tågade kl. emellan 6—7 på qvällen öfver det mörka träsket. De återkommo aldrig mer — sjöjungfrun hade lockat dem ner i Neckens sal, för att med dem dansa Neckens polska. Den unge drängen, som endast på skämt talat om en dans, som ej ens var tillämnad, lär vara mycket bedröfvad. Detta skedde på Söndagen; man draggade och sökte hela Måndagen — förgäfves. Men enligt berättelse skall de unga jäntornas husbonde i drömmen fått besök af dem, och derunder hade den eng sagt åt honom: ,,Jag kommer ej mera åter; men mitt lik kunnen J fiona, om J gån så långt på isen, att ljusskenet skimrar från gården, dei dansen skulle vara — och riktigt, man fanr de båda liken i ett bykhål, endast några famnar från land och på två alnars djupt vatten.