stöter intill lordernas sal. De bestodo af pärer,v borgerskapets deputerade, hofvets embetsmän,s gardister, polistjenstemän, marskalker, häroldersh m. fl., alla i full ornat. De hade kommit för att4 anställa en hetsjagt efter krutsammansvärjare l och för att drifva dem ur deras underjordiska ( rum, på det ingen olycka måtte ske. Hvar och ! en fick en lanterna i handen och sedan satte si sig det underbara tåget i rörelse, en polisinspektör utgjorde såsom kanonmat förtruppen, honom följde hillebardierer i full rustning, gar-J! dister med dragna svärd, underhusets tjenstemän, en representant för lordkamrern, en embetsman ur ministeriet för offentliga byggnader, åtskilliga herrar i obeskrifliga kostymer med oläs-i bara titlar och slutligen åter polis, garde och hillebardierer till betäckning för möjliga bakhåll och öfverfall. Genom prinskorridorer, i hvilken Maclises imposanta freskobild, Nelsons död på fördäcket af hans flaggskepp, är föreställd, begaf sig tåget först till lordernas sal, för att framför allt öfvertyga sig om att ingen lönnmördare var dold bakom thronen. Nej, ingen lönnmördare fanns der, intet spår af en lönnmördare, luften var ren, hvad man i England kallar all right, och herrarne tågade vidare. Efter att man hade sett under oppositionsbänkarne, om under dessa icke något misstänkt hade insmugit sig (man ser att undersökningen leddes med opartiskhet), aflägsnade processionen sig genom den midtför thronen belägna hufvuddörren till den gyllne salen för att genom den långa, breda midtelgången, som förbinder öfverbuset med underhuset, skrida till en undersökning af det sednare. Äfven här företages en noggrann undersökning icke mindre af oppositionens bänkar än af de ministerielles, och först efter det man åter befunnit allt all right kommer ordnvingen till ordförandens bänk. Sjelfva talmansstolen erbjuder ej något gömställe, hvarken för krutfat eller eldvapen, men bakom densamma befinner sig dock en trång falldörr, hvilken ej för många är känd, men nu befinner sig öppen, på det att undersökningskomitön derigenom må kunna nedstiga i de underjordiska rummen. Detta är icke något lätt arbete, ty herrarne äro välfödda och Korpulenta, gardis erna inveckla sig med sina sporrar nedantill och med sina bhjelmbuskar ofvan och hillebarderna stöta mot de trånga väggarne, ty trappan är brant, trång och mörk. Men dernere ser ej så grufligt ut, enär parlamentets jordvåning på sätt och vis är lika luxriös som öfvervåningen. Der finnas höga, väl upplysta, torra, med stora stenskifvor belagda korridorer och större rum, i hvilka orgelpipartade, massiva jernpelare stå, hvilka bjelpa till att stödja hvalfvet. Der finnes hvarken fat eller något annat, bakom hvilket en bof kunde dölja sig, icke en ång några möss finnas der, och för råttor, hvilka möjligen få lust att der intränga, äro medelst skifferplåtar alla ingångar tillspärrade. De enda väsen, hvilka hafva innästlat sig i dessa dubbla, öfver hvarandra hvälfda underjordiska rum, äro de apparater, hvilka inrättats för uppvärmning af den öfre byggnaden eller för att uppföra frisk luft till lagstiftarne i öfveroch underhuset. Från den ena sidan insläppes luft från gatan och denna luft blifver renad medelst kolstybb och andra renande ämnen. Derpå uppvärmes luften och erhåller passande dosis af fuktighet samt blifver slutligen sorgfälligt filtrerad och preparerad, befunnen värdig stt uppstiga i de öfre rummen, för att genom de i golf, bänkar och ornamenter anbringade, osynliga, små öppningar ledas till de båda lagstiftande statsmakternas ledamöters bänkar. Huru mycket arbete, snillrikhet och penningar, som blifvit nedlagda på dessa luftvexlingsapparater, hvilka genom en ngmaskin försättas i verksamhet, torde byggmästarne och ventilationskonstnärerna veta, som derpå arbetat. Med de summor, som enna källarvåning uppslukat, kunde halfva Tyskland blifvit försedt med respektabla parlamentsbyggnader. Mellan rör, årgkittlar och apparater tågade herrarne kors och tvärs med sina lanternor. till dess de slutligen, sedan de gått fram och tillbaka, genom en smal fallucka åter anlände till den öfre verlden, icke bakom talarstolen utan på motstående sidan af den vidlyftiga byggnaden, nemligen bortom lordarnes sal. De hade således undersökt alla källrarne under huset och det var för dem en sann glädje att kunna försäkra, det intet slag af lÖULmOrdare eller sammansvurna blifvit af dem observerade. — Risum teneatis amici! Gultarrspelare. Hertig Maximilian af Bajern är en guitarr-spelare af första ordningen. Då han sommartiden residerar på landet roar det honom att, klädd i den simplaste drägt, ströfva omkring i bergen, bärande sitt älsklings-instrument i ett band öfver axeln. I fjol höstas satt han en dag på stubben af ett träd och spelade ett stycke, hvilket besvarades af ekot. Hertigen trodde sig vara ensam, men några bönder gingo förbi, stannade och lyssnade med hänryckning till den höge virtuosens musik. När hertigen slutat och var i begrepp att gå, närmade sig en af bönderna och yttrade tiil honom: ,, Hör på, min vän! du spelar allt för bra. Följ med oss ditned till värdsbuset och spela der upp för oss ett par dansar. Vi skola betala dig, och du skall få så mycket öl du orkar dricka. Jag är ej törstig — svarade prinsen — men jag skall likväl följa med eder!. Bönderna förde honom med sig till värdshuset, der värden genast kände igen bonom; men han gaf denne ett tecken att icke förråda hans inkognito. Sedermera började han spela dans på dans, men bönderna fingo aldrig nog. Slutligen, sedan han arbetat öfver en timme, steg han upp för att gå, föregifvande att han hade lång väg att vandra. Men bönderna höllo honom ändå qvar, och den ene yttrade till bonom: ,,Hör på! spela ännu för oss hertig Maximilians vals, det är den veckraste, så skall du få ett 24-kreutzerstycke. Dessutom skall du lofva oss att återkomma hit nästa Söndag. Hertigen lofvade att komma tillbaka, stoppade hos sig penningen och spelade den begärda valsen. Bönderna klappade bänderna på nytt af alla krafter, sedan läto de den höge guitarr-spelaren aflägsna sig. Knappt hade denne hunnit ut genom dörren förrän värden sade till bönderna: , Huru i Guds namn kunnen J vara så plumpa! Veten J icke, att denne herre, som J behandlat så der utan krus, är just hertigen tjelf! Ilar det då icke fallit eder in, att här i bergen ej finns rågon enda, som kan knäppa sin guitarr, så som han? Bönderna blefvo bestörte. ,Låtom oss springa efter honom — ropade den ene — och bedja honom om förlåtelse! De upphunno honom snart och anhollo i all ödmjuklighet, att ban måtte förlåta deras grofva uppförande. Hertigen svarade skrattande: ,I hatven gjort mig större nöje än jag kunnat tillskynda eder; också skall jag ganska säkert återkomma nästa Söndag och spela upp för eder de muntraste dansar. Men, om J tron att jag skall gifva eder tillbaka 24-kreutzerstycket, så bedragen J eder. Denna penning ärnar jag väl förvara; ty