Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 2

— Tala ut, herr ösverstelöjtnant, inföll jag med återhållet raseri, — tala utan forbohåll: om Johanna erfor att herr Bernhard är en skurk, en gudlös usling, som endast hendlat i enlighot med en väl anlogd skurkaktig plan. Förrädaren har förstört min lefnadslycka derigenom stt han bragt Johanna till grafvens rand, och j:g har ingenting mera att förlora. Men en uppgift återstår mig likväl, en helig uppgift, nemligen att doppa min hand i skarkens och hans medbrottslings blod, under deras sista ögonblick upprepa deres brott för dem och ropa mina förbannelser i do döendes öron. — Det skall du inte göra, min son, sade öfvarstelöjtnanten med fasthet, — du skall inte göra det, om din gamle förmyndares sista önskan ännu gäller något inför dig. Drag hädan i frid, grunda dig ett nytt hem i det fjerran landet och unna mig den trösten att kuona tänka på dig som en hederlig, obefläckad man. Jag teg, men mitt beslut att utöfva blodig vedergällning var ännu icko rubbadt, och för att få en tydligare öskädning af Bernhards förderfliga svek, bad jag öfverstelöjtnanten berätta huru Johannas sorgliga själstillstånd hado uppkommit, och hvilka voro orsakerna till att den förbärjande sjukdomen angripit