Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 2

s Vv SUDAN, SOm Halt SI ULKOMSL gonom användning af äldre metoder och äldre redskap, och möjligen icke kan få arbetsförtjenst vid användningen af de nyare? Det betryck, hvari enskilda individer kunna komma genom skeende framsteg, förtjenar allt deltagande, men det får icke förhindra framåtskridandet. Den erfarenhet, gom vunnits af de steg, genom hvilka vi hittills småningom uflägsnat oss från prohibitivsystoemet i tullagstiftningen, är emellertid syanerligen lugnande med hänsyn till omfånget af dylika individuella olägenheter till följd af förändringen, och på samma gång särdeles hoppgifvande med afseende på vårt folks förmåga att genom företagsamhet finna sig i de nya förhållandena; ty icke blott att ingen industrigren hos oss dukat under, man har dessutom sett, hura i många industrigrenar den öppnade täflan föranledt dess idkare att genom förenande af sina krafter gifva åt sina etablissementer det omfång och åt sina mekaniska hjelpmedel den fulländning, att konkurrensen för dem icke vidare innebär någon fara, blott en sporre till ständig vaksamhet och manliga ansträngningar. I förbudsoch skyddssystemens anspråk, som icke kunna ur teoretisk och rättslig synpunkt försvaras, ligger dock något berättigadt, som vi villigt erkänna och ingalunda önska finna vid lagstiftningen förbisedt. Det kan icke nekas, att samhället har genom förvända lagar föranledt personer att egna krafter och förlag åt handteringar, som de icke skulle ha valt utan att dertill ha varit af sådana lagar förledda. Det anspråk har derföre billigheten för sig, att sådana personer icke genom en alltför brådstörtad öfvergång från det förvända systemet till ett förnuftigt se sig med ens berofvade utvägarne att vidare tillgodogöra sin i dylika handteringar förvärfvade skicklighet och sina i dem nedlagda kapitaler. Då följderna af förgångna tiders oklokhet och missgrepp icke kunna undanrödjas utan offer, så är det billigt, att dessa icke kastas ensamt eller eng i öfvervägande grad på några få, utan fördelas på många. Det förvända systemet bör derföre endast småningom undanrödjas, och ehuru det ur allmän rättssynpunkt är och blir ett våld att beskatta allmänheten till förmån för ett fåtal enskilde, måste dock detta våld under någon tid tålas och endast efter hand till omfattningen minskas. Det är böter, som efterkommande slägten få erlägga för föregående slägtens misstag och därskaper. Detta är vedergällningsrättens lag, som vi möta på flera omräden än detta, och hvilken vi icke lära kunna undandraga oss. Nellan dem, som sträfva för ett undanrödjande stegvis af ifrågavarande våld mot folket, och de enskilda, som kunna blifva lidande om detta sker för hastigt, måste dock, naturligt nog, olika meningar uppstå om graden af den hastighet, med hvilken öfvergången är möjlig att genomföra. Deraf sådana strider som den nu lyckligt genomkämpade. Det kan icke vara oväntadt, minst i ett så afgörande ögonblick, som det vi nyss genomlefvat, att motstånd förspörjes. Begagnade icke motståndarne till framåtskridandet understundom dåliga vapen — exempelvis falska kalkyler, grofva smädelser, frambarna af dem sjelfva eller af legda smädeskrifvare — så skulle deras strid förtjena aktning. Den nekas icke heller de motståndare, som kämpat af öfvertygelse och med ärliga vapen. Men kan man med ens något sken af fog påstå, att Sverge gått för hastigt fram på frihandelns bana? I öfver fyratio år har det ena lilla steget efter det andra uttagits. Det har sålunda fonnits god tid att bereda sig på öfvergången. Ännu den sednast gällande talltaxan var sådan, att den blifvit af utlandet i vissa delar betecknad såsom en af de mest prohibitiva, som fanns i något land. Slutligen donna traktatstariff, genom hvilken nu ett något större steg uttagits, den innebåller vida högre tullsatsor på en mängd artklar, än som flera andra stater vid traktaters afslutning medgifvit. Den offrar ännu i hög grad åt skyddssystemet. Då vi glädja oss åt densamma, är det såedes icke derföre, att vi anse målet nu vara vunnet, det fria varubytets grundsats nu hos ss tillämpad i den utsträckning som är önskvärd. Ingalunda. Vi glädja oss öfver, att tt steg i den rätta riktningen blifvit taget; tt detta steg, utan att vara brädstörtande, cke heller är så alldeles obetydligt; att geom dess samband med traktaten all fråga om återgång är för en icke så obetydlig tid mintetgjord, och att, till följd deraf, landet kan under några år få hvila ut från dessa ullstrider, som, genom den ovisshet och ogäserhet de alstra, ingalunda kunna vara för andet och dess näringar båtande. Vid de olf årens utgång skall man ha vunnit en rfarenhet, till följd af hvilken säkert icke idare skall komma i fråga något tal om tergång, blott dädanefter, likasom möjligtvis essförinnan, några ytterligare steg framåt, arsamma likasom de hittills uttagna. Måhända skola våra läsare icke ogerna här 2 sammanfattad en uppgift på de särskilda åndens beslut och röstförhållandet vid deras ittande. Adeln samt borgareoch bondeånden godkände traktaten, med afslag å villningsutskottets framställning i öyrigt; adeln ed 237 röster mot 166, borgareståndet med 1 röster mot 8, och bondeståndet med 73 öster mot 27. Presteståndet biföll traktaten onom 28 röster mot 27, med de af bovillnosntalattat fåreslaana klandranda anmärtr