der diskassionen i kammaren. Debatten slutade, såsom man kunde vänta, dermed, att kammaren med stor majoritet antog baron v. Hoverbecks förslas till protest mot öfvertribunalets utslag. Ministrarne deltogo med mycken häflighet i diskussionen, och justitieministern ville på hr v. Hoverbecks hufvud välta ansvaret för de våldsamheter, som den uppretande diskussionen möjligen kunde föranleda mot öfvertribunalet. Anmärkningsvärdt var, att justitiewinistern sjelf icke synes anse öfvertribunalets utslag för definitivt afgörande; han påpekade, att vid uppkommande tvister mellan de begge statsmagterna rörande författningens tolkning vore en, deklaration, hvarmed han förmodligen menar ett utlåtande från landets juridiska fakulteter, enda vägen, som kunde föra till frågans: afgörande. En närmare redogörelse för den stormiga debatten är med nästa utländska post att vänta. — Med anledning af en petition till deputeradekammaren från preussiska arbetare om förändring eller afskaffande af den betungande och förnedrande passlagen, som gör arbetaren beroende af polisgodtycket, har kammaren beslutat uppmana regeringen att fästa afseende vid den arbetande klassens klagomål häröfver, så mycket mer som den nuvarande passlagen, hvilken gör en skilnad mellan ,, högre och , lägre stånd, strider mot författningen, som upphäft ståndsskilnaden. Äfven den reaktionäre deputeraden Wagener förklarade, att han och hans vänner anse passlagen böra förändrans i liberal riktning. Regeringskommissarien Wenteel tillkännagaf å regeringens vägnar, att denna redan vore sysselsatt med en revision af lagen. Alla tecken tyda derpå, att en stark spänning eger rum mellan kabinetten i Berlin och Wien. Bref från Berlin af d. 6 bekräfta, att hr v. Bismarck i en not till Wien bittert beklagat sig öfver att österrikiska regeringen i Holstein tillåter fiendliga agitationer mot Preussen. Regeringstidningarne i Berlin gå än ett steg lägre och anklaga Österrike för att gynna dessa agitationer och söka tvist med Preussen, samt beteckna Österrikes hållning rent af som ett fördragsbrott. De oåficiösa Weinertidningarne svara i samma retade ton. Det nummer af Kölnische Zeitung, i hvilket hr v. Ammons ofvan omtalade förklaring offentliggjordes, har af polisen blifvit konfi skeradt. Andra tidningar, som meddelat samma dokument, hafva dock ej rönt samma öde. Kreuzzeitung bekräftar, att österrikiske ståthållaren i Holstein, general Gablenz, tillbakavisat kammarrättens i Berlin begäran om redaktör Mays utleverering till preussiska myndigheterna, i det han förklarat, att icke ståthållare-embetet, utan de holsteinska domstolarne äro den instans, till hvilken en sådan begäran må riktas. ITALIEN. Det bekräftar sig att romerska curian med Belgien, Spanien, Bayern och Österrike afslatat värsningskonventionor, genom hvilka regeringarne i dessa länder lofvat sitt bistånd till förökande af den påfliga krigshären. Otvifvelaktigt komma förhandlingarna i italienska parlamentet inom kort att närmare belysa denna fråga. Åtskilliga andra stater, och bland dessa Schweiz och Holland, hafva nekat att ingå sådane konventioner. I deputeradekammaren har Cantu föreslagit afskaffandet af den politiska eden; några af ministrarne talade mot förslaget och kammaren uppsköt beslutet derom. Påfven lade den 6 dennes grundstenen till den kyrka, som de engelska katholikerna skola bygga i Rom. Denna kyrka kommer att uppkallas efter den helige Thomas at Canterbury. Under ledning af den genom sina antiqvariska forskningar på Sicilien berömde arkaeologen Cavallari hafva stora gräfoingar blifvit började i Selinunt. I den gamla feniciska staden Solunt vid Palermo har man fannit tre gamla gator, och bland dessa sannolikt den gamla hufvudgatan. De för kort tid sedan på samma ställe funna glasarbeten, somliga af dem försedda med vackra sirater och grekiska inskriptioner, äro förda till museet i Palermo, som nyligen blifvit riktadt med en dyrbar etruskisk samling, inköpt i Siena för 38,000 francs, och med en saming vaser från Terranova, det gamla Gela. ÖSTERRIKE. Från Wien skrefs d. 6 Febr., att man ler under starkaste spänning afvaktade unzerska frågans utveckling. Så mycket är relan tydligt, att all den entusiasm, hvarmed kejsaren och kejsarinnan blifvit emottagna i Pesth, på intet sätt åstadkommit någon rubbing i ungrarnes beslat att upprätthålla alla ina fordringar på en sjelfständig ställning, vartill hör en särskild ungersk, inför rikslagen i Pesth ansvarig ministåre. Alla dessa ordringar äro i adressförslaget uppstälda, ch intet tvifvel eger rum, att förslaget skall sf riksdsgen antagas. Frågan är nu: skall rejsaron bifalla uvgrarnes fordran på en sjelftändig ministåre eller icke? Af svaret på lenna fråga beror Österrikes framtid. Adressebatten skulle börja omkring d. 13 dennes, ch man tror icke, att den skall blifva säreles långvarig eller häftig, ty med undantag f det obetydliga gammal-konservativa pariet äro Deaks parti, venstern och de radiale fullkomligt eniga om adressens väsendtga punkter och skola rösta som en man för ensamma. Kejsaren, kejsarinnan och de örnämste ministrarne befunno sig ännu d. denness i Pesth. Täta ministerkonferenser öllos under kejsarens presidium. Med dem mvexlade hofhaler och andra foctliohata—2 6 — O— —