Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 1

att han upplyser honom och räddar honom undan den eviga fördomelsen. Nu följde en omflyttning af stolar, de båda presterna och öfverjägmästarinnan rörde sig förbi hvarandra i det lilla rummet, lampan ställdes på en stol framför Johanna, och då allt åter blef stilla knäböjde den äldre presten med en uppslagen bok midtför lampan, ch på båda sidor om honom knäföllo med ka andaktiga miner den skurkaktige, hyckie Bernhard och don af sin religions oförvanskeliga sunning djapt genomträngda, gamla damen. Johar fråu he t tryckt mot sitt bröst; t slutna ögon ström2 ar och på hennes insjunkna der omvexlade den sjnkliga rodnadon med dödens marmorfärg Presten bö att med helfbög röst frammumla ca latinsk bön. Det var det sista jag hördo och säg. Jag trodde att jag skulle blifva vansinnig, ty blott med den största ansträsgning, och gonom tanken på do möjliga fyljlerna för den maktlösa sjuka, förmådde jag lugna mig så till vida att jag ej inbröt genom fönstret i rammet för att inför min erma, mördade Johannas ögon krossa de båda örrädarne, hvilka genom sin bön skändade det aldra heligaste. — An!on kom, sade jag högt till min förskräckto fölieslagare, ty uppfylld af assky och den outsågligaste smärta hade en upptäckt varit mig fallkomligt likgiltig i detta ögonblick. Ätven gick jag midt på landsvägen, oaktadt Antons ifriga varningar; jag skulle med en hemsk glädje hafva mött den vilde Anders och börjat min hämd genom att döda honom I med min grosva krölpåk. (Forts.) 0