Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

det han sakta lade sin hand på hennes huf vud, frågade han med låtsadt lugn haru hor befann sig. — Mycket, mycket bättre, käro onkel ljöd det med rörande uttryck gifna svaret — allt efter som min själ närmar sig Guc försvinna mina kroppsliga plågor; du ana inte, käre onkel, hvilket troget stöd den ka tholska religionen förlänar; det ligger ju menniskans egen hand att icke blott sörjs för sin egen själs frälsning utan äfven fö: redan aflidnas. Tänk endast på mina arms föräldrar, huru lyckligt för dem att jag kunde taga deras syndabörda på mig. Öfverstelöjtnanten kastande en irrande blick genom rua met, harskade sig flora gånger och ryckte på sin ögonlapp, likasom ville han slita bort den, hvarefter han åter lade sin hand på Johannas hufvud. — Arma, köra barn, sade han mildt, — tala inte om de döda, de befinna sig hos vår gode Herre Gud, och emedan de se honom ansigte mot ansigte, så är det deras egen skull om de inte kanna föra sin egen talan. Sysselsätt dig mera med din sjukdom än med presternas förd— — jag menar, med religionen i allmänhet. Johanna betraktade sin farbror allvarligt, medan en blick af mild förebråelse träffade honom från hans makas ögon. — Onkel, är du ond på mig? frågade Johanna slutligen efter några minnters tystnad. — Har skulle jag kanna vara ond på dig, mitt barn? Jsg är inte ond på dig, äfven om du föll på den tanken att beröfva mig mitt återstående öga. — Ack onkel, om du verkligen håller så mycket af mig, så skall du äfven lyssna till mina ord, ord hvilka kanske innehålla en