Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

ipplyftade hufvad, upptäckte jag slutligen Jonanna. Min andedrägt hämmades för ett ögonblick; en djup, obeskrislig sorg intog mig, och i det jag orörligt betraktade henne, kände jeg att tår efter tår neddroppade från mina ögon. — Är detta Johanna eller är det en bildstod af alabaster? frågade jag mig sjelf, medan mina blickar alltjomt voro fästade på den ännu alltjemt sköna flickan. — Är det min Johanna? Min trogna, liffulla Johanna, som för ett år sedan dolde sitt sköna, ljuft rodnande ansigte vid mitt bröst och med ett saliggörande uttryck tillstod sin genkärlok? — Nej, det var icke den sordna Johanna, och likväl, likväl var det hon, men förändrad, — förskräckligt förändrad. Hon satt i en ländstol med högt ryggstöd; en hvit nattröja omslöt öfre delen af hennes kropp, och ett täcke låg utbredt öfver hernes sköte. Hon hade lutat sitt hufvud bakåt, slutit de milda vänliga ögonen, likasom slumrade hon. Ingen enda muskel i det bleka ansigtet rörde sig, och de svarta ögonhåren samt ögonbrynen afstucko bjert mot den marmorhvita huden. Da mörka lockarne nedföllo i våglinier på båda sidor om tinningarne samt de insjukna kinderna, och hennes händer, hvilka omslöto ett litet krucifix, hvilade matt i hennes sköte. Sålunda satt hon orörlig, och likaså orörlig betraktade jag henne. De glesa tyllgardinerna hindrade mig ej längre, jag såg henno så tydligt som hade jag legat på knä framför henne, och omedvetet höll jag andan likssom för att ej väcka henne. Plötsligt hostade hon sakta; öfverjägmästarinnan blickade förskräckt bort mot henne. — Johanna, mitt barn, är du vaken? frågade hon halfhögt. Ett mildt loende flög öfver den tilltalades