Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

marmordleka drag, derotter oppnado hon ögonen såsom svar, men tillslöt dem genast åter. — Jag har drömt, goda tant, sade hon derefter med matt, men ännu melodisk röst, — jag såg min mor och far, — min far, som jag aldrig lärde känna medan han lefde. De vinkado mig till sig och sade att Gad bar förlåtit dom för min skull. Min mors ande har hemtat hans ben ur Rhens böljor, och jag har räddat dera båda från den eviga fördömelsen. — Det har du, mitt kära, dyra barn, och Gud skall belöna dig derför, återtog öfverjägmästarinnan djupt rörd. — Ack, om min gode onkel kunde blifva väckt och ville vända om från syndens väg; huru lycklig jag skullo vara att få sammanträffa deruppe med alla mina käraste! — Bed för honom, mitt barn, bed innerligt för honom, såsom jag redan har gjort i många år, och tro mig, Gud skall hafva miskund med hans själ och i betraktande af hans öfriga, förträffliga egenskaper ej tillräkna honom så strängt hans religiösa förvillelse. Johannas läppar rördes synbarligen till on bön, hvarefter hon upplyftade krucifixet och kysste det andaktsfullt. kalliga Maria, du den korsfästes heliga moder, bistå mig! sade hon derefter högt och klart, ehuru med synbar ansträngning, — bistå mig i min sträfvan att förjaga de syndiga tankarno på det jordiska. Heliga jungfru, hans bild, så trogen, så skön, så förförisk, framstår alltjemt för min själ. Förbarma dig over mig; jag ser honom med tunga fjettrar på händerna och med sina ögon vemodigt riktade mot mig! Heliga jungfru, de beliga härskarornas drottning, uppmjnka hans sinne och hjerta! Styr hang handlingar så att ban