Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 1

Utvidgningen af qvinnans rättigheter. De ega en förunderlig segerkraft dessa tidsandans så ihärdigt smäådade och förkättrade idåer — en segerkraft, hvari hvar och en, som är ej helt och hållet förblindad, måste igenkänna den eviga sanningens. Fördomarna bjuda dem trotsande spetsen och peka med ett öfversitteri, som skall maskera det svaga i positionen, på det , historiska i de missförhållanden, som angripas, och de kunna till en viss tid behålla terrängen, genom att skaffa sig bundsförvandter i farhågan för förändringar, misstänksamheten, lojheten och flera andra af de makter, som inom samhällena ha mycket att betyda, särdeles då ett passivt motstånd förmår att lägga hinder i vägen för en reform. Men småningom vinner dock iden insteg inom samhällsregioner, der den i början betraktats med misstro, den ene betydande kämpen efter den andre sluter sig till hennes banr, motståndarnes tvärsäkra hån och begabberi lemna rum för en viss orolig bitterhet, ett ängsligt förvridande af sakförhållanden och motiver, och allt börjar antyda, att de ha en viss obehaglig förkänsla af att de strida för en förlorad sak. Då det först i vårt land blef fråga om qvinnans rättighet att på statens bekostnad inhemta ett högre mått af vetande och att sedan uppträda såsom mannens konkurrent på de yrkesgebit, för hvilka hvarken den qvinliga blygsamheten eller hennes underlägsenhet i fysisk styrka gjorde henne mindre passande, bemöttes den nya idbens sorkämpar nära nog, som om denna ide vore en utopisk galenskap. Personer, som verkligen voro qvicka, och andra, som blott inbillade sig vara det, ,slogo sig till riddare för qvinnans emancipation eftersom de uppfattade denna id. Det gröfsta och — låt oss nu uppriktigt tillstå det! — narraktigaste gyckel grundades på lika barocka som oberättigade öfverdrifter af de åsigter, hvilka den nya idens kämpar förfäktade, och många, som hörde till det slags menniskor, hvilkas skarpsinnighet ej ens förmår genomtränga ytan af tingen och ännu mindre hinna till dess djap, läto dära sig af det toma och i sak intet bevisande gycklet. Det blef en jargon att framkrysta ,,bonmots öfver qvinnans emancipation äfven för dem, som aldrig egnat frågan en stunds allvarlig uppmärksamhet, men som ingalunda kunde förlika sig med den tanken, att det konventionella föreråde — måhända det enda, som de egde — skulle afhändas dem. Men det var liksom om de vapen, som användts till försvar för de hotade maskulina privilegierna, hade mycket snart förslöats. Mau började tröttna vid hånet och qvickheterna, den dimma, som gäckeriet och forvrängningen hade alstrat, aftog småningom, och sanningen började framstå så klart, att endast den hänsynslösa egoismen eller den förstockade fördomen kunde förneka den. Rikt begåfvade författare började att framhålla frågan i dess rätta dager, att betrakta len ur den naturliga rättvisans liksom ur