Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

— Ja, han är här, och jag har sett honom med mina egna ögon. Hvad de båda derester yttrade gick förloradt för mig, ty under den sednare delen af samtalet hade de, för att skydda sig mot kölden, redan satt sig i rörelse mot jägmästaregården, och jag hörde numera deras röster endast som ett otydligt mummel. Jag hade emellertid hört nog; mina sinnen tycktes vilja lemna mig, och uppfylld af gränslöst raseri och förakt, samt af farhåga för Johanna, tryckte jag mitt ansigte mot gräsmattan. in Gud, min Gud! är det möjligt, kan du tillåta att de gräsligasto missgerningar utöfvas under den aldra heligaste täckmantel? suckade jag förtviflad. Då väckte Anton mig åter till besinning i det han hviskade till mig att de hade vändt om samt återkommo. Min smärta förgick vid denna underrättelse nästan ögonblickligt och med en tigers känslor, då han lurar på sitt rof, lutade jag mig ot öfver dikeskanten för att höra så mycket som möjligt af de båda skurkarnes samtal. Det dröjde länge innan jag kunde uppfatta deras ord, ty dels gingo de långsamt, dels stannade de ofta. — En berrligare lön än guld är medvetandet att hafva räddat en åt den eviga fördömelsen hemfallen själ, urskiljde jag slutligen åter, — och ni, min vän, kan berömma er af att redligt hafva medverkat till detta, Gudi behageliga verk; tro mig, många andra synder skola er derför förlåtna varda. FPAAUA