Mandanslickan ). neråttelse från Rhen och Missouris slodområde. Af BALDUIN MöLLHAUSEN. — (Ofversättning af Sigfrid Nyberg) Vemodigt såg jag mig omkring ännu en gång. Allt tycktes lo emot mig, men det var ett sådant leende, som ofta smyckar en döendes ansigte, ott leende så heligt att den iskalla döden oj vågar förjaga det. Äfven jag försökte le, men det lyckades mig ej, — knappt tvåtusen uteg ifrån mig låg jägmästaregården, och tätt bredvid mig Antons slott; — 0, om det hade varit mig förunnadt att få välja mellan dessa båda ställen! — Men jag kan det ej, suckade jag för mig sjelf och klättrade långsemt uppför bergraset. Medelst klädespersodlar och isynnerhet ett ylletäcke, som min rensel innehöll, lyckades jag lätt att iordningställa en varm bädd på den doftande ljungen i grottan. Jag medförde litet mat, vatten irmehöll Antons stenkruka, och sedan jag styrkt mig på detta sätt, gick jag till hvila. Jag fört, ökte att tänka på min belägonhet och på ö dets vexlingar, jag sökte att förjaga mina far hågor angående Johanna, men denna andeliga sysselsättning fortfor icke länge. Under det sista dygnet hade jag öfveransträngt mig, t-öttheten tillslöt snart mina ögon, och ) Se II.-T. N:o 1—31.