tyngd, som lagt sig öfver mitt bröst, då du kastade dig ned på marken, gräfde med din ofärdiga hand bland ljungen och snyftande bad Gads heliga moder att taga dig, den onyttige, föraktade bortbytingen, från jorden i stället för mig, samt låta Jakob fians en god harro i mig. — Arme, käro Autor, sade jag slutligon sedan jag åtorhemtat mig något, — jag måsto se Johauna, skulle det än kosta mig lifvet; jag måste närmare skärskåda det förderfliga nåt hvarmed man omspunnit henne, och du skall bjelpa mig. Svara mig, Anton, tror du att du kan föra mig obemärkt till fönstret, genom hvilket da har gott allt, som du meddelat mig? — Ja visst, käre, unge herre, men inte under dagen, svarade Anton, hvarvid han uppreste sig hastigt och betraktade mig noga. — Det faller af sig sjelft Anton ; men skulle vi kunnasgå dit redan i afton? — Ja, käre herr student, lita på Anton; jag går lika så säkert i mörkret gora om dagen, och om jag inte kan se så långt, så hör jag desto bättre. Jag skall föra don ungo herrn till fönstret, så att han får se den kära fröken och kanske också herr kaplan och herr öfverstelöjtnanten. Jag förklarade mig nöjd med Antons plan, samt sade honom flera gånger att jag snart skulle lemna trakten för att återkomma kanske först efter många år, men att jag måste blifva oupptäckt för att kunna undkoama. Derefter försökte jag att genom skickligt framställda frågor aflocka honom allt hvad han märkt på jägmästaregården och sedermera ej glömt. Jag erfor icke mycket mera än hvad hen rodan hade sagt mig; han upprepade flera gånger på sitt barnsliga, uppriktiga sätt hvad