nuvarande tillstånd? Pinad af outsåägliga själsmarter vred jag mig suckande på mitt läger, så att Anton slutligen intogs af ångest och förskräckelse. — Min käre, unge herr stadont! utropade ban med darrande röst och kysste min hand, bvilken han saktade med sina tårar; — var inte ond på den arme Auton; jag ville inte göra er ledsen. Jag har talat rena sannia gen; hör mig, slå mig, men dö inte. O, du! heliga Guds moder, hvad skall jag ta mig till om min ende välgörare dör? och i det ban lade sin ofärdiga hand på mitt bröst, strök han smekande mina kinder med den friska handen. Arme, ärliga Anton, huru skön da då föroföll mig oaktadt ditt vanställda yttre, och huru troget dina matta tårfylida ögon betraktade mig! Du trodde kansko i Gin enfald att jag ej bevärdigade dig med något svar, emodan du var sul och ofärdig? Men det var icke orsaken, ärlige Anton, hvarför jag slutligen låg stilla, med stela blickar såg upp mot klipptaket i ditt slott samt lät dig tala, bedja och klaga skenbarligen utan att akta derpå. Nej, ärlige Anton, visst icke, men din uppriktiga vänskap, din beredvillighet, din oskrymtade sorg och dess högljudda yttringar gjorde mitt bjerta godt, så oändligt godt att jag kunnat afhöra dig ännu mycket länge, min onde vän, utan att afbryta dig. Du visste det icke, du anade det icke; men om man hade sagt dig det, skulle du ej hafva ansett det möjligt, och ja längre jag teg, desto sorgsnaro blef du och desto bittrare förobråelser gjorda du dig sjelf såsom den medelbara orsaken till min smärta Huru rörande ljöd det ej då du uppmanade mig att slå och straffa dig för dina sorgliga meddelanden, och huru försvann ej slutligen don