per inte, Andors har inte blisvit bättre, han svär och slär mig nu mer än förr. — En kaplan hos Johanna? utbrast jag iniagen af de mörkasto aningar och med smärtsam förväning, ty jag visste ju att Johanna var protestant. EEa kaplan med långa strumpor och svart rock, bekräftade Anton, — också såg jag att han har håret afrakadt uppe i hufvadet. — Men, för Guds skull, Anton, hvad säger öfverstelöjtnanten om det der? — Herr öfverstelöjtnanten säger ingenting, för han kommer för det resta så sent in till fröken, och när han kommer är kaplanen borta. Då kysser han fröken, och fröken säger att han bör vända om fråu syndens väg, och så vänder han sig bort och går ut igen. — Och hvad säger fru öfverstolöjtnantskan? — Åck, den gamla, vänliga frun ber alltid tillsammans med don stackars fröken och laser sköna lithanior för henne, som fröken upprepar. Jag hade nu hört nog. Förskräckt lade jag händerna på min panna för att öfvertyga mig att jag ännu fanns bland de lefvande, samt att jag egde mitt fulla förstånd. En fruktansvärd hemlighet tycktes ligga dold i Antons berättelse. Hans ord kunde ej misstydas, oaktadt jag måste aflocka honom dem; den arma menniskan var för enfaldig, för litet begåfvad för att uppdikta något dylikt och att med sin vänskap för mig berätta mig osanningar. Förtviflad nedkastade jag mig på mitt läger, i mitt husvud hvirflade allt om hvarann sikasom förr i fängelset, då jag hemsöktes af Iden förfärliga sjukdomen. Och likväl, hvad Ivar väl denna sjukdom i jemförelse med mitt