len unge herrn och kan dag och natt borätta 1onom allt hvad jag vet. — Johanna, — Anton, säg mig framförilt har mår fröken Johanna, da vet, den inga damen på jägmästaregården? — Jag vet, unge herre; — den stackars, stackars fröken är sjuk, mycket sjuk, och folket säger. — Hvad säger folket? utropade jag, i det ag intagen af namnlös fasa grep häftigt tag Antons arm. — Käre, unge herre, svarade krymplingen och for med tröjärmen öfver sina ögon, — folket säger att den stackars, kära fröken måste dö, och det är sannt, för jag har ofta sett den stackars fröken, och hon ber alltid. — Dö? upprepade jag, ty i min dödsångest fasthakade jag mig förtviflad vid den förhoppningen att jag hört orätt eller missförstått honom; — och du säger att da har sett henne. Hur är det möjligt att du kunnat träffa Johanna, om hon ligger på dödsbädden ? — Fröken ligger inte, hon sitter, och jag har inte heller träffat henne; men jag håller af fröken för hon har alltid varit god mot den arme Anton, och om qvällarne går jag ofta dit bort för att få se henne. Hundarne känna den arme Anton, de göra honom ingenting, då han genom trädgården smyger sig till frökens fönster och tittar in i rummet. Jag ser då hur hon sitter i en stor stol och ber; jag ser hur en svartklädd herre, en kaplan, ber tillsammans med henne och talar så fromma ord att jag är färdig att gråta. Kaplanen är en from man, han vill också omvända min bror, för jag har många gånger sett dem båda gå tillsammans och tala med hvarandra i skogon. Men det vjel