jag sof så tungt som hade jag försjunkit i en djup dvala. Jag hade tillbragt sem eller sex timmar i detta för mig så lyckliga tillstånd af medvetslöshet, då en varm hand sakta vidrörde min panna. Jag vaknade förskräckt; det omgifvande halfdunklet föreföll mig besynnerligt, och det dröjde en god stund innan jag erinrade mig hvar jag befann mig. Anton satt bredvid min bädd på en ljungknippa, och framför honom i en halfcirkel lågo de litsmedel, som den hederlige gossen hade sammansläpat åt mig från alla håll. — Redan här, gamle vän? frågade jag, hvarvid jag reste mig upp och räckte honom handen till helsning. — Den unge herrn kallar mig sin vän, svarade Anton hjertligt leende, — hitintills hade jag ingen annan vän än Jakob; ja, jag har redan varit här öfver en timma. — Så länge, och hvarför har du inte väckt mig? — Den unge herrn sof så godt; ingenting går upp mot sömnen; då jag sofver vet jag inte att jag är en fattig, föraktad krympling. — Da har rätt, Anton, under sömnen glömmer man sorg och bekymmer. Men du borde likväl hafva väckt mig, emedan du vet huru otåligt jag väntar underrättelser om jägmästaregården. — Min bror är hemkommen och har slagit mig. — Hemkommen? frågade jag öfverraskad. — Ja, han var arg, men det gjorde inte ondt; det var bra för jag har sprungit bort och beböfver inte komma hom under de nåsta dagarne. De göra inte Jakob något ondt, han måste bevaka huset. Jag stannar hos