Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

O, huru jag blygdes för mig sjelf att nödgas begagna osanningar och bedraga den så vänligt sinnade mannen! Men hvad skulle jag göra? Framför mig låg friheten, vinkade mig Johannas sörjande bild, och bakom mig hotade en gapande afgrund, litstidsfängelset. Värden, af naturen en godmodig menniska, som kanske blifvit ännu vekare stämd genom det förtärda vinet, gillade mina skäl, men emedan det genomträngande jodlandet åter kallade honom till danssalen, så gaf han sig ej tid att åtfölja mig. Han pekade blott åt det håll der jag skulle finna dörren till den af djupt mörker höljda höskullen, hvarefter han skyndade tillbaka in i huset och öfverlemnade åt mig sjelf att finna vägen. Jag uppnådde snart stallet; äfven den antydda dörren fann jag efter något trefvande, och bekant med de landtliga inrättningarne kostade det mig ej någon möda att draga träkilen ur merlan, hvarefter dörren öppnades knarrande. Just som jag ämnade inträda, såg jag mig ännu en gång mekaniskt tillbaka mot den från sidan synbara, upplysta husporten, då ) Se H.-T. N:o 1—30.