Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

obrottsliga tystnad för en kort tid, men redan i nästa minut insäg jag hans rätta afsigt. Jag anade nemligen af ljudet att han trofvade med händerna öfver dörren likasom för att efterforska huru den stängdes. Etter trefvandet hörde jag det välbekanta klingandet af haspen, då han lade den på merlan oeh sedan insatte träkilen, hvarigenom dörren stängdes. Han hade således inspärrat mig för att försäkra sig om min person, det säkraste beviset att han genom sitt förräderi hoppades erhålla en stor belöning. Med en känsla af gränslög nedslagenhet såg jag honom derefter återvända till huset. Aldrig i min lefnad hade jag ens med en min sårat Anders, och likväl måste jag upp: lefva att han uppbjöd alla sina krafter att öfverantvarda mig åt mina förföljare och derigenom bereda mig en förfärlig undergång. — Hvem kunde tro att så mycken elakhet tanns hos denna menniska jemte hans djuriska råhet? tänkte jag, då jag såg honom försvinna i haset, — hvem kunde hafva trott att han skulle förskaffa sig en så noggrann kännedom om mitt läge, oaktadt han knappt kan läsa eller skrifva? Huru vet han att jag flytt och efterlyst ej vet en vrå, der jag lugnt kan nedlägga mitt hufvud? Jag suckade djupt, mina ögon brände likasom ville tårar framtränga i dem, och förgäfves blickade jag upp till den mörka, molndigra himlen för att upptäcka en vänlig stjerna. Juunch-hu-hu-hu! skallade det från danssalen; hårdare stampade fötterna i rask valstakt på de dånande golfplankorna, klarinetten skrällde och basfiolen brummade barskt. Har ärtor ätit och bönor sått, Och tusentals kyssar af flickorna fått! Juuuch-hu-hu-hu! — Hej, huru lustigt det