Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 1

en mans skugga i densamma föranledde mig att skärpa min uppmärksamhet. En mörk aning genomflög mig, och en iskall rysning stelnade nästan blodet i mina ådror, då jag igenkände den vilde Anders, medan han stod framåtlutad och synbarligen lyssnade ofter mig. — Jag är förlorad, tänkte jag; men likasom hade dödsångesten skärpt mina själsförmögenheter, hemtade jag mig hastigt åter, och i det jag flera gånger häftigt slog igen dörren, åstadkom jag ett ljud likasom hade jag försökt att stänga den inifrån stallet. Sakta och alltjomt observerande den vilde Anders, smög jag mig derefter till det yttersta hörnet af den långa byggnaden, der jag hukade mig ned invid väggen, emedan en öppen flykt föreföll mig farlig i detta ögonblick tillfolje af de kringströfrande vallhundarne. Anders, som nu var öfvertygad att jag befann mig i stallet, ansåg sig ej mera behöfva lägga något tvång på sina rörelser, och för att kanna lyssna bättre aflägsnade han sig några steg från dörren och stannade i ljusskenet från det närmaste fönstret. Jag urskiljde således tydligt konturerna af hans gestalt, och om jag vid hans första åsyn verkligen misstagit mig angående hans afsigter, så var numera ej något tvifvel längre möjligt. Alltjemt blickande mot stallet stannade förrädaren flera minuter på samma ställe, och då han slutligen kande förmoda att jag dolt mig i höet, smög han sig sakta fram till stalldörren. I början trodde jag att han ville tala med mig utan vittnen för att underhandla med mig, och med glädje skalle jag hafva gifvit honom en betydlig del af min lilla förmögenhet, ja allt, för att derigenom köpa hans